Enligt psykiatrins verksamhetschef i Gällivare, Inga-Lill Modig, är det hälsocentralen eller sjukhusets samjour under kvällar och nätter som ska beställa polishandräckningar. Men trots rutiner blev den anhörige bollad runt till allt utom just de mottagningarna.
– Psykjouren ska hänvisa till hälsocentralen under dagtid. Jag vet inte om det blev så, men det är så vi ska göra. Har det brustit måste vi se över våra rutiner med hälsocentralen och samjouren, förklarar Inga-Lill Modig, som inte kan uttala sig i specifika patientärenden.
Enligt den anhörige tog det nära tio timmar att få hjälp till sin bror, innan en distriktsläkare kontaktade polisen för handräckning. Då ska den anhörige känt sig tvungen att ljuga om att personen som behövde hjälp inte längre gick på jobbet då de i september fått veta att han uppfyllde alla kriterier utom det faktum att han fortfarande gick till jobbet.
Kan ett jobb hindra att man får hjälp om man mår psykiskt dåligt?
– Självklart inte, men kan i övrigt inte svara den frågan eftersom det är en närstående som sagt det där. Jag vet inte vad dialogen mellan personen och läkaren resulterat i, svarar Inga-Lill Modig.
Hon tillägger att lagen om tvångsvård är svår, och ofta missförstås av anhöriga som vill ha hjälp. Nu hoppas hon att de anhöriga i det här ärendet ska höra av sig till henne.
– Vid en tvångsvårdande insats gäller det att man har kött på benen, eftersom det blir en frihetsberövning. Ringer han till oss och vår jourmottagning och han kan få med sig patienten till oss så vill vi det. Går patienten inte med på det är det till hälsocentralen man ska ringa dagtid, säger Inga-Lill Modig.
Men ska det vara så krångligt att få hjälp?
– Hjälp ska vi alltid ge, men kanske inte alltid tvångsvård då lagens kriterier för vård är hård och tydlig. Jag förstår att det är svårt för närstående och att de inte förstår varför vi gör eller inte gör insatser. De tycker själva att deras anhörig lever upp till kraven. Det är oftast den delen i kriterierna som är svårast att förstå, säger hon.