Hur känns det just nu?
– Det känns alltid superbra inför en säsong. Det känns mycket bättre nu än de två tidigare säsongerna. Många fler grejer som är på plats.
När du klev på som verksamhetschef hade Dundret ganska mycket i bagaget, hur kändes det?
– Från början kändes det som att man visste vad man skulle göra men när man väl kom hit och fick en pärm, en bunt med nycklar och ingenting riktigt var på plats, då kändes det inte så jäkla kul. Man trodde att man hade tagit sig vatten över huvudet. Men sedan när vi blev många och man inte jobbade ensam, utan ihop som en grupp, kändes det mycket bättre.
Vad var det som lockade med rollen?
– Just att få vara med och utveckla Gällivare. Det behöver finnas annat för människor att göra. Alla har alltid sett potentialen med Dundret, men det har som aldrig blivit något. Det var mycket det jag vägde in när jag slutade på sitt förra jobb. Man tjänar bra mycket mer pengar i gruvan, men när man är 65 år ska man då kliva ur borrmaskinen och fundera på vad man har gjort egentligen, eller ska man jobba med någonting som faktiskt brinner för och känna att man vid 65 inte vill gå i pension, och kanske börja köra pistmaskin istället.
– Att få vara med på en resa som faktiskt är mycket större än bara ett arbete.
Har den resan format dig?
– Det är svårt att säga, men nog tror jag det. Jag lever ju mitt jobb. Jag har lite svårt att släppa det. Nu har jag fått två barn så det har förändrats ganska mycket. Men det är väldigt mycket Dundret. Jag kan inte gå och handla på affären utan att prata om Dundret. Vad jag än gör så är det Dundret. Det hade jag aldrig tänkt mig.
Är det många som kommer fram?
– Det är det som är så roligt med Dundret. Alla i Gällivare ser det. Alla människor bryr sig om det på ett eller annat sätt. Många är nyfikna och engagerade och vill gärna prata om det. Det kan vara allt från att de har varit och gått på toppen till att de har suttit och skrivit ner all väderdata sedan 1970.
– Man lär sig ganska mycket genom att lyssna på folk.
Hur tycker du att de här två åren har gått?
– Jag tycker att Dundret har tagit extremt stora steg framåt. Även fast vi har haft en pandemi och en tuff uppstart så är vi verkligen på väg. Vi jobbar på detaljplaner och vi träffar jättemycket människor som vill komma och investera, bygga och vara på Dundret. Det känns som att vi börjar närma oss visionen om att vi ska erbjuda aktiviteter året runt.
– Det är en långsiktighet i det hela. Det är det som är så skönt med att ha kommunen som ägare. Man ser inte bara att man ska ha en kort avkastning utan man tar ett ansvar över att det faktiskt ska bli bra över tid.
Åker du själv mycket skidor?
– Åkte. Förut hade jag över 100 åkdagar per år. Sedan började jag jobba här. Då blev det två.
För de som inte känner dig, vem är Tobias?
– Det är alltid svårt att prata om sig själv. Men vi har vuxit upp på Dundret. Syrran tränade alpint och farsan var tränare. Morsan drog upp en konstant. Från man var bebis åkte man pulka upp till Soldalen. När man blev lite större gick man upp när ingen kunde köra en.
– Vem är jag som person annars. Jag har två barn och en sambo. Jag bor på Repisvaara. Jag köpte den första tomten de sålde där i tron på att jag skulle få leva själv här uppe nära berget. Det blev inte så och det är kul idag.
– Jag vet inte. Jag kan väl inte sitta still. För att vi ska kunna uppnå puls och liv här året runt så är det många saker som behöver spela in. Då måste man sätta sin näsa i blöt på så många ställen som man kan. Det kan säkert många störa sig på, att vad är han är där och petar, till exempel i turistcentret, men i slutändan vet jag att jag vill väl och jag tycker att jag gör rätt i det jag gör.
Hur känns det att läsa de negativa rubrikerna?
– Det svider i hjärtat varje gång. Jag tar ju det personligt. Inte vill jag ju att Dundret ska gå back men Dundret går back och kommer fortsätta göra det tills vi är igång med byggnationer av bostäder.
– När man själv vet vad som händer framåt men inte kan alltid kan delge det. Framtiden är ljus för Dundret och den är väldigt ljus för Gällivare.
När du ska koppla bort jobbet vad gör du då?
– Då åker jag till stugan. Jag vill helst inte se Dundret. Där finns det ingen mobiltäckning, ingen el och inget vatten. Det är skönt. Eller jag kan se masten blinka faktiskt men det är väldigt skönt att få släppa allt som har med det här att göra och bara vara i lite överlevnadsläge.