Med en varsin EMF-mätare i händerna smög sig vännerna Agnes Ärlebrand, Sofie Flygel och Elsa Grusmark tysta och lite nervösa från rum till rum på museet.
– Det är jättespännande. Vi tittar jättemycket på Laxton, men det känns konstigt att träffa dem. Det är nästan som att man inte trodde att de fanns på riktigt, säger Sofie Flygel som deltog i spökjakten tillsammans med sina kompisar Agnes Ärlebrand och Elsa Grusmark.
Det är en sen januaritorsdag på det gamla museet och både besökare och personal har gått hem för flera timmar sedan. Allt är nedsläckt och den enda ljuskällan är ett svagt sken från gatubelysningen utanför de höga fönstren. Vanligtvis finns det så här dags inte en levande själ på museet. Men just ikväll är ett undantag. Anneli Nilsson, kultursamordnare på Gällivare kommun har bjudit in bröderna Niclas Laaksonen och Tony Martinsson, mer kända som Laxton Ghost Sweden, till museet. Tillsammans med cirka 30 ungdomar i åldrarna 15 till 26 år, har de blivit anlitade för att se om de kan hitta bevis för att det spökar i den gamla byggnaden.
Efter presentation och instruktioner utrustas deltagarna med varsitt mätinstrument – EMF-mätaren K2.
– Det används i olika yrken för att mäta elektromagnetiska fält, men även i paranormala utredningar. För att det här ska fungera så bra som möjligt behöver man stänga av sin mobiltelefon, annars störs instrumenten, berättar Tony Martinsson, innan han tar med sig ungdomarna ut i museet.
Tony Martinsson och hans bror Niclas Laaksonen, båda uppvuxna i Kiruna, startade Laxton Ghost 2014 och sedan dess har de gjort mängder med paranormala utredningar. Han säger att intresset för det oförklarliga har ökat mer och mer de senaste åren. "Vi har märkt en jätteuppgång.Vi har till och med haft med högt uppsatta chefer i stora svenska bolag som varit med på våra event. De tycker att det är jättespännande, men är väldigt noga med att de inte vill synas på några bilder.", berättar han.
Efter en stund delar ungdomarna in sig i mindre grupper. Med försiktiga steg rör de sig från rum till rum över de blanka trä- och stengolven. Med koncentrerade miner håller de koll på sina mätare som går från grönt till rött. För det mesta lyser mätarna grönt eller inte alls, men då och då ropar någon till.
– Oj... det är något här! Precis här nere i hörnet. Mätaren gick från grönt till rött och sedan blev det grönt igen efter några sekunder, säger en av deltagarna.
Det sägs att man kan höra tunga fotsteg och se mörka skuggor röra sig i de långa korridorerna på museet.
Det går kanske inte att påstå att någon är rädd, men nog ligger det ändå en spänd förväntan i luften och emellanåt hörs nervösa skratt från något av rummen. En kille säger sig hört något uppe från vinden och öppnar en knarrande dörr och hans mätare går upp ett par steg från grönt till gult.
– Shit, vad kallt det var! Är det någon här?, frågar han och tittar in genom dörröppningen.
Vinden är full av bråte och prylar av olika slag och därför får deltagarna inte gå upp dit av säkerhetsskäl.
Spökjakt i Gällivare kulturmuseum
Agnes Ärlebrand, Sofie Flygel och Elsa Grusmark har letat sig upp till nybyggarrummet på översta våningen. De säger sig vara trogna tittare av Laxton Ghosts videor. Men när de får frågan om de tror på spöken och andar skrattar de lite osäkert.
– Ibland tror jag på det faktiskt. Min pappa jobbade här på museet innan han gick bort. Han berättade för mig att det finns en trehjuling på vinden som brukade röra sig av sig själv. Hans chef hade sett den göra det, säger Sofie.
Är det första gången ni är på spökjakt?
– Nej, jag och min kompis Patrik har varit uppe vid Hedspåret, säger Sofie.
– Och vi har varit uppe i kåkstan i Malmberget också, fortsätter Agnes.
Såg ni något spöke?
– Det var lite läskigt, för vi såg faktiskt några ansikten i fönstren där vi var, säger Sofie Flygel.
Strax efter tio samlas kvällens spökjägare för att prata om sina upplevelser. Några riktiga bevis på spöken har inte kunnat hittas, men att det finns något oförklarligt på museet är ändå de flesta överens om.