Där andra kommuner arbetar med öppenvård och frivillighet har socialförvaltningen i Gällivare gått i motsatt riktning. Förra året omhändertogs över 20 barn omedelbart och placerades i familjehem.
Varför sticker en kommun med 17 000 invånare plötsligt ut i statistiken? Vår granskning Kampen om barnen fortsätter.
Socialnämnden i Gällivare kommun gick back med 35,7 miljoner kronor förra året. Coronakostnader på 16,7 miljoner är en del av det, men det är kostnaderna för omhändertaganden av barn, LVU, som sticker ut. Johannes Sundelin (S), ordförande i socialnämnden, säger att LVU har kostat mellan 30 och 35 miljoner mer än budgeterat.
– Det är viktigt att titta på det som jag har talat om i tidigare intervjuer, att vi under 23 års tid har legat betydligt under rikssnittet gällande dessa kostnader. Det är också tydligt att behovet ökar och vi behöver hantera fall som kanske borde ha gjorts tidigare. Det behövs en högre budget för barn och unga eftersom behovet ökar. Vi har fördelat totalt tio miljoner mer för 2022 för att vi ser att det är ett ökat behov, säger Johannes Sundelin.
Tio miljoner mer än budgeterade kostnader tidigare år?
– Ja. Vi ser ju naturligtvis att det kommer att vara en ökad kostnad för barn- och ungdomsplaceringar framöver. Vi ser också att vi inte kommer att ha lika höga kostnader hela tiden, när vi har arbetat bort de sakerna som vi ser skapar ett ökat tryck.
Var tas pengarna från förlusten ifrån?
– Det tas från kommunens resultat.
Ni behöver inte spara in på något annat?
– Allt sådant beror på kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Men vår tanke är att vi vet exakt var överkostnaderna är i förhållande till den budget vi har haft. Vi har också som majoritet tillsammans sagt att vi behöver titta på var vi har rätt budget och var vi behöver förändra.
– Vi anser att vi behöver satsa på våra barn och unga. Förebyggande arbete, men också på att se till att när det behövs placeras måste man kunna få den vården man behöver. Behovet hos individen måste gå före i det här läget. Sen tittar vi förstås på att långsiktigt klara ekonomin och jobbar hårt med att ta bort kostnader som inte skapar kvalité.
Måste LVU kosta så här mycket pengar på ett år?
– Jag tror att jag har gjort 15 intervjuer om det här. Jag har varje gång svarat att vi måste utgå från individens behov. När vi placerar är det för det första nåt som vi tittar på, en orosanmälan eller liknande. Vi gör bedömningar i verksamheten och ansöker hos förvaltningsrätten och de säger om vi ska bereda vård eller inte, baserat på de utredningar vi har gjort. Om vi då ska bereda vård enligt deras beslut måste vi titta på vad vårdbehovet är. Så kostnaden styrs av det.
– En placering kan vara billigare, en kan vara dyrare. Sen är det självklart så att vi har ett utvecklingsarbete att göra med syfte att hitta fler egna familjehem som är billigare i förhållande till konsulentstödda.
Riskerar ni inte att hamna i händerna på familjehemsföretagen? De vill ju göra vinst på sina kunder, alltså barnen?
– När det gäller placeringar utgår vi från barnens behov. Då tittar vi på vem som bäst kan tillhandahålla den vården eller omsorgen som den personen behöver. Sedan är det självklart att vi jobbar för att få flera egna familjehem. Men det här är en utmaning som hela Sverige står inför.
Konsulentstödda familjehem vill kanske behålla barnen för att tjäna mer pengar?
– Det är socialtjänsten som gör individuella bedömningar och tar beslut om placeringar. Allting som har beslutats av förvaltningsrätten eller för den delen kammarrätten följer vi upp också upp var sjätte månad. Så sådana saker händer inte.
