– När jag och min chef var här på jobb i höstas var det någon som tyckte att vi skulle ställa upp i Dundret Runt till våren. Och då blev det liksom en grej att vi skulle åka utan att någon av oss någonsin stått på ett par längdskidor tidigare. Och så blev det, berättar Mårten.
Mårten Granlund är utbildad coach och jobbar bland annat med ledarskapsutbildningar. Sedan i höstas har han tillsammans med sin chef Alexander Holmberg satt sig på tåget upp till Gällivare och Kiruna för att hålla utbildningar på olika företag, bland annat LKAB. Den här gången fick Mårten fick dock sätta sig ensam på tåget, då chefen var tvungen att stanna hemma på grund av familjeangelägenheter.
Lite skidvana har han dock. När han gick i nionde klass testade han lite utförsåkning, men har nog inte mer än max ett par hundra timmar i benen från skidbackarna.
– Och det är ju en jäkla skillnad att åka med längdskidor, säger han.
Har du förberett dig på något annat sätt?
– Jag bestämde mig från början att det här bara ska gå. Sen har jag kört mycket med stakmaskinen på gymmet och sprungit en hel del.
Hur har du jobbat med motivationen?
– En viktig pusselbit är att jag velat göra folk som jag lärt känna här uppe stolta. I och med att jag varit här så mycket det senaste halvåret så känns det som att jag blivit en del av samhället på något sätt. Jag ska ju åka hem idag, men det känns som jag egentligen inte vill. Människorna här är så jävla fina. I morse var jag väldigt känslosam över att jag faktiskt klarade det.
– Förra året var krisigt som fan och jag har precis kommit ut på andra sidan. Så den här utmaningen blev nästan som en fysisk representation av det. Och att få göra det här uppe, med alla dessa fina människor jag lärt känna gör mig så tacksam och ödmjuk.
Hur gick det att till slut ge sig iväg ut i spåren?
– Det bästa var att jag hade med mig Per Landström, min kompis från LKAB. Han är den som lotsade mig runt fjället. Sen var ju vädret...ja, vi fick uppleva alla årstider på en och samma gång. Blå himmel och vindstilla till hård vind och massor med snö.
Hur gick det i nedförsbackarna då? Ramlade du?
– Först tänkte jag att jag skulle utnyttja backarna för att få full fart, men ute i spåret kände jag att jag nog hade lite mer respekt för backarna än vad jag hade trott. Så det var bara att ploga. Och det var nog lika bra.