Vid Djävulsklyftan utanför Koskullskulle finns klippor och skogar som fått namnet Rävdalen och är marker som till stor del ägs av Svea skog.
– 2015 kollade vi upp planerna för området och fick veta att Rävdalen låg i Svea skogs femårsplaner för avverkningar, berättar Maj Aspebo som var en av dem som då bestämde sig göra allt för att stoppa planerna.
Totalt 17 hektar skulle avverkas, och det var bråttom.
– Vi kunde ingenting, vi var rookies. Men vi bestämde oss tidigt för att det var via samråd vi skulle jobba. Att binda fast oss i skogsmaskiner är inte vår väg.
Med ”vår” menar Maj Aspebo den trio som med henne, Anita Feldenius och Vivi Eriksson blivit kallade Pantertanterna när de kämpat i frågan. Tillsammans med ett gäng andra entusiaster började de snabbt inventera arter på platsen.
– Vi tog hjälp av kunnigt folk och hittade 90 rödlistade och fridlysta arter i Rävdalen som är totalt 1350 hektar stor. Att få folk se vad de ser i naturen, lära dem inventera, är bland det viktigaste vi inom Naturskyddsföreningen gör. Vi har även startat Skogsnätverket som jobbar med att stärka kampen för hotade skogar och samarbeta med olika grupper som är beroende av skogarna här i norr.
En onsdag i april i år kom slutligen beskedet om Rävdalen. Där stod:
”Svea skog och andra statliga markägare har gått med på skydd av samtliga områden som redovisades till Skogsutredningen som skyddsvärda, fjällnära områden. Rävdalen/Djävulsklyftan ingår, liksom merparten av skogarna som återstår norr om Linaälven, norr om Koskullskulle. De kommer alla skyddas långsiktigt”.
– Det blev skratt och gråt på samma gång, men framförallt en stor lättnad. Det blir nog ett naturreservat eller liknande på platsen, vi vet inte riktigt än. Men skogen faller inte, och det är det viktigaste.
Men säg den lycka som varar? Redan dagen efter glädjebeskedet kom nästa smäll. Svenska kraftnäts ledningsdragning presenterades och visade sig ha planer på att dra nät rakt genom de mest känsliga delarna av Rävdalen.
– Jag trodde inte mina ögon. Ledningsgatan gick precis där den fridlysta bombmurklan och den exceptionella orkidén skogsfrun växer. Då blev det till att agera igen. Nu har det planerade samrådsmötet genomförts och vi får väl se om de lyssnar på oss.
Ett är säkert; de ger sig inte i första taget.
– Efter alla års kamp finns det ingen anledning att backa. För många skogar har redan fallit.