För knappt en månad sedan stod hon på prispallen i Rio de Janeiro. För en vecka sedan satt hon på Kebnekaises sydtopp. Och i fredags dinerade hon med kungen i Stockholm. Men när NSD möter brottaren Sofia Mattsson befinner hon sig där allting började - på hemmaplan i Gällivare
– Jag gillar variationen, det är ett rätt häftigt liv, berättar Gällivaretjejen som numera bor i Helsingborg.
De senaste fyra åren har inneburit hårdträning med otaliga träningspass som slipat tekniken - men också som tagit ut sin rätt på kroppen. På ett träningsläger i somras tränade hon på att sätta de sista bitarna i OS-formen på plats. Men i en närkamp med en träningskamrat sade knäet stopp.
– Egentligen var övningen inget utöver det vanliga. Jag skulle försvara mig, och vred mig undan samtidigt som motståndaren håller i mitt ben och vrider åt andra hållet. Då hör jag ett klick, och egentligen gör det inte ont utan det är mer än känsla av att något är fel, förklarar Sofia Mattsson.
För att vara på den säkra sidan så nära till OS kördes guldhoppet till Jönköping där röntgenbilderna visade att ledbandet nästan gått av.
– Jag var inte riktigt beredd på det svaret jag fick. Jag frågade läkaren hur lång tid det skulle ta att läka, och fick tre månader till svar, berättar Mattsson.
Då återstod endast en månad kvar till OS i Rio de Janeiro, det mål som alla Sofia Mattssons prestationer varit riktade mot. Det blev order om att kliva av mattan och i stället jobba på att behålla den fysiska formen. Därmed påbörjades en kamp mot klockan.
– Innan skadan var jag så inställd på dag för dag, minut för minut. Jag ville att det skulle bli den 17 augusti. Men efter skadan ville jag att det skulle gå långsammare. Att jag tävlade i slutet av augusti var det som räddade mig, då hade jag lite längre tid på mig.
När hon väl klev på mattan, med läktaren fylld med bekanta ansikten från Gällivare i form av familj, klubbkamrater och tränare, glömdes oron bort.
– Jag kanske var lite orolig mellan matcherna över hur det skulle kännas. Men när domaren blåste fanns inte längre det skadade ledbandet och jag höll inte tillbaka, berättar brottaren.
I semifinalen blev det ett nederlag - trots det laddade Mattsson om och drämde sin kinesiska motstånderska i mattan på endast 30 sekunder.
– Går man en bronsmatch så har du så mycket att förlora och samtidigt så mycket att vinna. Det var en medalj jag ville ha, och då var det inte svårt att ladda om, säger Mattsson.
Hemma i Gällivare bemöttes bravaden med sång på torget, blombuketter och tårtkalas med nära och kära.
– Folk som normalt inte kollat på brottning har berättat hur bänkat sig framför tv:n och folk som varit på utlandssemester har letat efter en sportbar för att kunna se matchen, berättar Sofia Mattsson.
Det var ju fyra brottare från klubben med i OS, vad är det som gjort framgången?
– Jag brukar säga att det sitter i hallen. Vi har haft så roligt under våra träningar och fick en bra träningsmoral där vi fick lära oss att det inte finns några genvägar. Det gäller att träna hårt.
Nu ska kroppen få tid att läka efter de tuffa åren, och exakt när hon återvänder till mattan finns det inget datum på ännu.
– Än har jag inga särskilda mål och vet inte om det blir fler OS eftersom det är mycket hård träning som krävs. Jag ska vila upp kropppen, och sen kommer jag att köra hårt, säger Sofia Mattsson.