Om att bevaka det ofattbara

Klockan är strax efter 17 lördagen den 13 september 2008. Jag har gått av för dagen och precis hällt upp kaffe för att ansluta till samtalet vid köksbordet. Solen skiner och vi har besök.
Jobbmobilen ringer. 29-årig Piteåkvinna är försvunnen och hennes bil står parkerad vid Stenbrons rastplats. Åk dit och ta en bild av bilen.
Nyhetschefens instruktioner.
Sveper kaffet, ursäktar och drar iväg.

Väl vid Stenbron möts jag av en polisbil parkerad i förgrunden av en blå Ford focus. 29-åriga Piteåkvinnan Carolin Stenvalls Ford focus.
"Carolin. Vi letar efter dig. Ring polisen när du ser det här", följt av ett telefonnummer. Polisens handskrivna budskap på en papperslapp, fasttejpad på dörrhandtaget på den övergivna bilens förarsida.
Första mediabilden på bilen tog jag. Inte kunde jag då ana att det här skulle bli Norrbottens mest omfattande brottsutredning genom tiderna. Inte heller kunde jag ana hur detta skulle gripa tag i mig, Gällivare, Sverige och medievärlden. Och hålla taget en lång, lång tid framöver. Nej, jag bara hoppades, som så många andra, att denna 29-åriga Piteåkvinna skulle komma till rätta och vara välbehållen. Men förgäves, skulle det visa sig.

Den mediacirkus som sedan drog i gång är lika svår att beskriva som att föreställa sig. Att som landsortstidning känna sig liten eller hamna efter mot de stora drakarna fanns inte. Nej, här var det bara att ge järnet. Från tidig morgon till sen kväll. Och jag fick det väl bekräftat att lokalkännedom och lokala kontakter kan ge så mycket mer än fem tvåmannateam och mutpengar.
I gengäld diskuterade jag med folk, kända som okända, på gatan och i telefon, det enda folk var intresserad att prata om vid den tiden: Fallet Carolin.

Hur trött jag än var ställde jag upp, för jag förstod att alla ville veta. Allt och lite till. Händelsen lämnade ingen oberörd. Allt ställdes på sin spets när polisen efter fem veckor grep en misstänkt. Samtidigt som hetsjakten på det senaste stegrade till skyarna krävde det etiska tänkandet större plats än någonsin förut.
Nyhetschefen: Åk ut till hans bostad.

Tog privata bilen till det villaområde där bästa kompisen bott när vi var små och huset där den nu misstänkte Carolinmördaren huserat. Tog några bilder av huset, som jag dock aldrig använt. Iakttog en av kvällstidningarna som drog igång dörrknackning hos grannarna. Så främmande för mig men kollade ändå av med nyhetschefen. Han var inne på min linje - att avstå.

"De har hittat Carolin". Den 22 oktober fick jag höra det jag aldrig trott jag skulle få höra. Efter att ha levt med försvinnandet dygnet runt, lika fylld av förhoppning som av fasa, var det svårt att få ordning på känslorna. Även som journalist.
Presskonferens den 6 november, så här dödade han Carolin:
Till brädden fylld. Med så mycket mer av ohyggligheter än man vill ta in. Journalist OCH människa.
Måste orka. Orkar inte. Måste.
Skriver. Det som måste skrivas. Och måste skrivas bra. Det är nu och aldrig återigen och vi ska vara bäst. Jag vet det och jag klarar det. Japp. Stäng av.

Det är sen känslorna kommer. Sambon hämtar för familjemiddag hos mamma. Vad var det som hände, berätta! Samtalet vid middagsbordet. Alla vill veta.

Med tårarna brännande bakom ögonlocken. Ett djupt andetag och så är krävd information given. Kort och konsist. Så här gick det till.
Återgår till en oäten falafel och tvingar tankarna till annat.
Hon var bara 29 år och på väg i livet. Som jag själv och så många andra. En kvinna mitt ibland oss. Och hon råkade ut för ett öde värre än någon kan föreställa sig.