Studion är ordenligt ljudisolerad. När Aimo har gäster sitter de i studion medan han själv sitter i kontrollrummet.
– Jag har lagt ner hela min själ här. Men det har kostat på. För några år sedan brände jag ut mig. Totalt. Jag kunde aldrig koppla ifrån jobbet. Hjärnan var igång hela tiden, berättar Aimo Liukku.
När jag tackat ja till jobbet som ny lokalreporter i Gällivare frågade jag mina blivande kollegor om kommunens lokalkändisar – profiler som är bra att ha koll på. Aimo Liukku eller "Radio-Aimo" fick jag då som svar.
Jag är några minuter tidig och får stå och vänta en stund utanför radiostudion, som ligger i en gammal källarlokal utan fönster nedanför kommunbiblioteket.
"Är det du som är Niclas?", hör jag någon fråga bakom ryggen och jag känner genast igen den milda rösten. Mannen bakom den så välkända rösten är en mustaschprydd herre som för dagen har en svart keps, med den samiska flaggan, på huvudet.
Det är inte någon särskilt stor lokal som radiostudion är inredd i. Men ändå känns den både funktionell och lite sådär hemtrevligt mysig.
I det lilla köket, eller pentryt, finns det både en liten soffa och ett köksbord. Ett antal enkla hyllor, uppsatta längs köksväggarna, är dekorerade med gamla kaffeburkar från all världens hörn.
– Och alla är oöppnade, kaffet är kvar i allihopa, säger Aimo.
Hur hamnade du här egentligen? Och hur kommer det sig att du blivit kvar så länge?
– Det var en ren slump egentligen. Jag körde buss på den tiden och trivdes inte så bra. Jag hade ju inga erfarenheter av radio, men jag har alltid varit bra med folk och på att prata. Jag frågade ordföranden i närradioföreningen om jag fick pröva på det och därefter fick jag hjälp via någon arbetsmarknadsåtgärd, ALU, med ersättning från facket. Fem månader senare ringde ordföranden i föreningen och frågade om jag ville ha fastanställning. Sen dess har jag aldrig ångrat mig. Radion är mitt liv. Så är det. Jag har sju år kvar till pensionen, men jag har sagt till vår ordförande, Tomas Junkka, att jag kommer fortsätta även efter, fast att jag då jobbar gratis.
Många som känner att de har världens roligaste arbete, har erfarenhet av att passion för jobbet inte alltid är helt av godo. Det kan bli för mycket och det kan få konsekvenser. Det är en lärdom som Aimo delar.
– Förr om åren hade jag alltid papper och penna vid sängen om jag skulle komma på någonting till jobbet mitt i natten. Jag kunde aldrig släppa jobbet. Det var dygnet runt och jag fick svårt att sova och problem med hjärat. Till slut sökte jag vård och läkaren som jag träffade bad mig att berätta om mitt liv och sen frågade hon om jag går eller småspringer när jag ska förflytta mig. "Ja, jag småspringer ju", svarade jag. "Det är ett tecken på att du är sönderstressad Aimo."
Läkaren sa till Aimo att om han vill bli frisk igen så måste han omprogrammera sig själv. Lära sig självdisciplin.
– Hon sa åt mig att när jag ska betala i en butik så ska jag alltid ställa mig i den längsta kön. Och bara stå där. Och andas. "Är du galen?", frågade jag. Men det fungerade faktiskt.
När Aimo blev fastanställd på närradion bestämde han sig för att satsa helhjärtat och försöka lära sig yrket från grunden. På biblioteket lånade han böcker om intervjuteknik som han plöjde igenom de få timmar han inte tillbringade i studion. Men han sökte även kunskap på annat håll.
– På den tiden hade NSD en lokalredaktör som hette Matti Lilja. Så jag brukade ringa honom och fråga om allt möjligt; framförallt om var gränserna går - vad är lämpligt att säga och vad är direkt olämpligt? Jag lärde mig mycket av Matti. Och jag har lärt mig nya saker av alla som kommit efter honom.
Det är väl lite ömsesidigt tänker jag? När jag tackade ja till den här tjänsten var det flera kollegor som tipsade om dig. "Aimo känner allt och alla i Gällivare. Ta kontakt med honom.".
– Jo, absolut. Ofta är det något namn de undrat över, vem en viss person är och så vidare.
Aimo är förmodligen ensam om att ha besökt samtliga närradiostationer i Norrbotten.
– Det var det första jag gjorde. Och jag lärde mig ganska snabbt hur jag inte ska göra radio. Det är många som bara sitter i studion. De ger sig aldrig ut på stan och pratar med människor. Det har gjort. Hela tiden.
Hur många personer tror du att du intervjuat under de här 30 åren?
– Jag försökte räkna på det för tio år sedan. Då var jag uppe i 11 000 människor, så jag kan gissa att det är närmare det dubbla idag. Jag försöker göra mina intervjuer lite roliga, men utan att svamla bort mig för mycket.
Närradion är ju beroende av bidrag. LKAB är ju ett av företagen som ni får pengar ifrån. Vilka risker finns det att det kan påverka ditt journalistiska uppdrag?
– LKAB stödjer oss regelbundet. Deras presschef, Anders Lindberg, har sagt till mig: "Kom ihåg Aimo, de här pengarna är inte för att sätta munkavel på dig. Du ska göra ditt jobb, ställa tuffa frågor och vi ska svara. Tvivla aldrig på det.". Det var väldigt skönt att höra.
När Aimo Liukku var 14 år blev han och några av hans kompisar stämplade som ligister i både lokal- och riksmedia. Under några månader hösten 1976 var han i centrum för en enorm mediastorm. Bilden av honom då står i skarp kontrast mot den Aimo som Gällivarebor känner honom som idag.
Du är född i Koskullskulle och uppvuxen i Malmberget. Kan du berätta lite om uppväxten?
– Haha... Ja, enligt tidningen Expressen var jag Sveriges farligaste elev. Alltså, när jag växte upp var vi många killar i Malmberget vars pappor försvann på olika sätt. Det var inte många av oss som hade några manliga förebilder.
– En dag i oktober 1976, när jag var 14 år och gick på Gunillaskolan, stod alla 600 elever utanför skolan för att skyddsombudet stoppat lektionerna. Och när jag stod där kom det plötsligt två stora poliser och tog tag i mig och slängde in mig i en SAAB och sedan körde de upp mig till en nedlagd skola och satte mig på en stol mitt i ett rum och runt omkring satt hela Sveriges samlade journalistkår. "Här är han!", sa poliserna. Sådär skulle man ju aldrig göra idag, jag var ju bara ett barn.
Under ett par månader hösten 1976 var oroligheterna på Gunillaskolan i Malmberget toppnyhet i tidningar i hela landet.
Men vad hade du gjort? Skyddsombud stänger ju inte skolor utan anledning?
– Alltså... Vi slogs mycket. Vi var stökiga. Som jag sa så saknade vi manliga förebilder. Och Malmberget på den tiden... Det var mycket arbetslöshet. Gruvorna gick jättedåligt. Och det söps. Jättemycket. På helgerna var det ett jäkla halabaloo. Vi påverkades av det där. Men när Malmberget fått hela Sveriges blickar på sig så var skolan tvungen att göra något. Så det de anställde två killar i 25-årsåldern för att hålla ordning på oss på rasterna. De blev fritidsledare. Så man kan lite skämtsamt säga att vi var med att skapa ett helt nytt yrke.
Har du någonsin ångrat att du började med radio?
– Nej, aldrig. Det här är mitt liv.