Lena Holmberg har bott i Gällivare i 20 år och arbetar i köket på äldreboendet Forsgläntan. Sedan hon och maken bestämde sig för att gå skilda vägar har hon lagt otaliga timmar på att försöka hitta en ny bostad. Hon har ringt privata hyresvärdar, hört med det kommunala bostadsbolaget Topbostäder och sökt i lokala Facebook-grupper – men överallt har svaret varit detsamma.
– Jag tycker att jag har ringt överallt, men nej, det finns inget. Allting är uthyrt eller redan tingat, berättar hon.
Lena beskriver frustrationen och hur det känns som att ingen vill eller kan hjälpa, trots att hon bott och arbetat i kommunen i många år.
– Det känns så himla orättvist. Jag har jobbat och betalat skatt här i alla år, och nu när jag verkligen behöver hjälp så finns det inget. Man känner sig bara bortglömd, säger hon.
Lena säger att stressen över att hitta en lösning varit överväldigande. Ju närmare utflyttningsdagen kommit, desto sämre har hon mått.
– Det har varit kaotiskt. Jag har jobbat heltid samtidigt som jag försökt ringa hyresvärdar och packa ihop allt. Det har känts helt omöjligt att hinna med.
Eftersom det är nästan lika svårt att hitta ett förråd som en bostad, har Lena sålt alla sina möbler till de nya ägarna av radhuset.
– Jag hade gärna sparat något, men det finns inga förråd att hyra här. Jag har letat överallt, så till slut hade jag inget annat val än att sälja allt, säger hon.
Lena har nu beslutat sig för att säga upp sig från sitt jobb och lämna kommunen. En vän har erbjudit henne att bli inneboende i sin lilla tvåa under uppsägningstiden, något som ger Lena en kort andningspaus innan flytten till Stockholm.
Lena beskriver flytten som en stor sorg, inte bara för att hon tvingas lämna sitt hem, utan också för att hon känner att hon förlorar sin plats i ett samhälle där hon trodde att hon hade en framtid. Så valet att flytta har inte varit något enkelt beslut.
– Jag har alltid tänkt att jag hör hemma här, men nu har jag inget annat val än att lämna. Det känns tungt att behöva släppa allt, säger Lena.
Lena ser dock fram emot att vara närmare sin mamma och syster, som bor utanför Stockholm. Mamman lämnade Gällivare för några år sedan, och att ha familjen nära ger en viss trygghet inför flytten. Samtidigt funderar Lena på varför kommunen inte har bättre stöd för invånare som hamnar i akuta bostadssituationer.
– Jag förstår att det är svårt för kommunen, men jag tycker ändå att vi som redan bor här borde ha en chans att få hjälp i krislägen. Så länge du inte är drabbad av våld i nära relation så finns det ingen hjälp att få från socialen, och det känns som att det bara är de som kommer utifrån som prioriteras, säger hon.
Lenas är övertygad om att hennes historia inte är unik. Hon tror att många tvingats fatta svåra beslut på grund av bostadsbristen.
– Några gör nog som jag, väljer att flytta från kommunen. Men en del kanske känner att det inte finns någon utväg utan väljer istället att stanna kvar i dåliga, kanske destruktiva relationer, säger hon.
Lena hoppas att politiker och tjänstemän på kommunen tar till sig hennes berättelse, så att det leder till förändring och att fler i liknande situationer får den hjälp de behöver.
– Jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom det jag har gjort. Det måste finnas en bättre lösning för oss som bott här i hela våra liv, säger hon.