I vår första del om arbetsmiljön på psykiatrin på Gällivare sjukhus berättade flera vårdare om underbemanning och att cheferna nonchalerar personalens oro och kritik. De anställda är oroliga för sin egen och patienternas säkerhet.
De vittnar också om en långvarig tystnadskultur och det är den främsta orsaken till att de vill vara anonyma i vår granskning. De är rädda för repressalier.
– Det finns kollektiva bestraffningar och ren mobbning. Det är inte så enkelt. Absolut hade vi velat gå ut och säga: ”så här tycker vi”. Men det gör vi varje dag på jobbet. Det kan vara nog så jobbigt att vara utsatt där, tyvärr, säger en av vårdarna.
Vårdarna berättar om en vardag där deras oro för arbetsmiljön inte tas på allvar. De tycker att de inte ens får komma till tals på APT-möten, arbetsplatsträffarna, som hålls två gånger i månaden där man ska diskutera verksamheten och förutsättningarna där.
– Det som är så jobbigt är att cheferna tolkar vår oro som kritik, som personlig kritik mot dem i stället för att ta det för vad det är. Det är en oro och de tycker att det är kritik och ägnar sig åt repressalier, säger en av vårdarna och fortsätter:
– Vår chef satt på en APT och sa: ”jaha, det har framkommit att vissa vårdförbundare är rädda för repressalier. Inte är det väl nån som är rädd för repressalier?”. Alla satt bara tysta. Då kan hen skriva att ingen är rädd för repressalier. Man tror ju inte det är sant att det är så här.
När personalen uppmärksammade en chef på att en person som jobbade var på väg att frysas ut av cheferna fick de inga riktiga svar.
– Det besvarades med floskler. Han bemötte inte alls vår oro för hur vi blir behandlade. Det gör att många på vår avdelning väljer att vara tysta. Vilket drabbar vår arbetsmiljö och patienterna. Får vi inte diskutera patientsäkerhet kan det uppstå potentiellt farliga situationer för patienten och personalen.
De berättar om kollektiva bestraffningar där flextiden har tagits bort för hela kliniken på grund av ett missförstånd mellan två personer och om kollegor som hamnat i onåd hos cheferna.
Men allt går inte att föra vidare. De vårdare vi pratar med vill inte prata om det i detalj av rädsla för att drabbas av repressalier.
En av dem pratar om att hon efter att ha jobbat några år började hon ha åsikter om förutsättningar på jobbet.
– Jag började ifrågasätta ibland. Jag behövde ha en diskussion med en chef och då smög det sig på att man blev obekväm. Min uppfattning är att när jag blev obekväm för mina närmaste chefer slogs det tillbaka med antydningar om att man inte var tillräckligt kompetent. Då sa de: ”du kan ju inte det här”, säger vårdaren.
Eftersom hon inte visade någon rädsla i början hamnade hon i onåd hos cheferna. Hon pratar om samma miljö som andra som hamnat där. Cheferna slutar att hälsa och du känner dig utfryst. Du får inte chans till att vara med på utbildningar eller i grupper där man kan påverka arbetet.
– Det är nästan mobbning. Just att du är så rädd för dina medarbetare att du måste kontrollera dem. Du måste få full koll. Du ska bestämma exakt vad de gör.
Men hon var inte i frysboxen hos cheferna hela tiden. Ibland var det andra som hamnade där.
– När du har motvind känner du motståndet hela tiden. Plötsligt känner du inte den motvinden mer. Från att det på medarbetarsamtalen har varit att du alltid har varit mellan ett och två på en fem-gradig skala och plötsligt blir du en femma. Då blir du misstänksam. Du tänker inte ”gud, vad skönt att det har slutat”. Utan man tänker: ”vem är det nu som råkar ut för det här?”. Och sen kommer det tillbaka senare.
En annan medarbetare vi har pratat med har lämnat jobbet på psykiatrin. Men när hon jobbade där var hon utsatt för och såg även andra bli attackerad av chefer.
– Alla som brinner för jobbet och kommer med förslag om förbättringar trycks ner för det är tydligen bara en som ska komma med alla förslag och idéer. Sen när någon kommer med ett bra förslag trycks det ner. Sedan kan samma idé komma från en annan och då är den bra, säger hon.
Hon såg många som valde att slutade för att de inte fick komma med kritik och förslag på förändringar. Hon såg lika många stanna kvar och inte längre våga säga emot cheferna.
– Det är många som inte törs. Man har sitt jobb. Man bor här på en liten ort och man har sin familj. Det var samma med mig. Jag mådde så dåligt till slut att jag inte visste hur jag skulle hantera det för man var själv fast i det.
Hon berättar att man från personalen gjorde försök att få till en förändring. Att ändra förutsättningar på jobbet och framför allt hur man behandlade varandra på jobbet. Det gjordes arbeten och insatser, men någon ändring blev det inte.
Hon tycker att ledningen inte jobbade tillräckligt med det. Den levde inte upp till sina ord om etik och moral.
– Man mår dåligt av att det bara har fortsatt. Man tror att när vi pratade om arbetsmiljö och etik så tänker man att de också tänker så. Men det är bara ord. Det är inte förankrat så att man fortsätter att jobba i den andan. Man säger orden, men man gör något helt annat.
Lagkänslan bland de som har jobbat en längre tid tillsammans är stark och den är en del i att de anställda vill få till en bättre arbetsmiljö.
– Jag hade gärna sagt upp mig i morgon och gått till kommunen eller vad som helst. Men det är ju på avdelningen jag vill vara. Det är ett fantastiskt jobb jag har, säger en av vårdarna.