Jan Nilsson är ett fingerat namn eftersom han vill vara anonym. Han är i 50-årsåldern, bor utanför länet och har helt slutat att arbeta i Norrbotten, delvis på grund av det som hände den där dagen i mitten av maj 2010.
Det var Jan som styrde den kran som skulle sänka ner Kenneth och Fredrik i schaktet nere i gruvan. Och trots att det gått lång tid minns han just olycksdagen tydligt.
– Allt var ganska otäckt. De hade spolat schaktet på morgonen så allt var liksom grådaskigt. Dessutom fanns det ingen el som funkade. Det var en otäck känsla hela morgonen.
Jan Nilsson berättar att Kenneth och Fredrik egentligen skulle ha hissats ner i hisskorgen i ett senare skede. Det var en annan man som var på plats för att besikta bergbultar. Men den personens utrustning hade slutat att fungera, vilket hade tvingat honom att åka iväg.
– Vi fick därför ändrade arbetsuppgifter. Kenneth och Fredrik skulle i stället hissas ner för att optiskt besikta bergbultarna. Den mannen tackar nog sin lyckliga stjärna, för annars hade det varit han som hade stått i korgen.
Kände att något var fel
Kenneth och Fredrik säkrades med selar som var fästa i hisskorgen och började sakta sänkas ner i schaktet. Jan Nilsson minns att han plötsligt drabbades av en märklig känsla.
– Jag har egentligen ingen aning om varför. Men plötsligt fick jag känslan av att något var fel. Jag tänkte: "nej, jag stannar och kikar hur mycket vajer det finns kvar". Jag hade precis tänkt släppa spaken för att gå ut och titta. Då for vajern. Det bara rasslade till och jag förstod egentligen ingenting.
Jan hade hela tiden kontakt med Kenneth och Fredrik via hörlurar och kunde därför höra att katastrofen var ett faktum. Det han hörde i lurarna är något som ännu plågar hans minne, men för de anhörigas skull vill han inte gå in på det närmare.
Kenneth och Fredrik, far och son, rasade 30 meter rakt ner mot en säker död.
Direkt efteråt slog Jan larm och åkte själv ner med bil till olycksplatsen. När han var ungefär fem meter ifrån hisskorgen kunde han lysa upp platsen med billjusen.
– Jag ropade och skrek åt dem, men fick inget svar. Då åkte jag för att hämta hjälp. Jag fick tag på en av förmännen och tillsammans åkte vi tillbaka. Han gick tillräckligt nära för att se hur illa det var och han avrådde mig för att komma närmare. Han sa: "stanna där du är".
Åkte på begravningarna
Jan Nilsson säger att han aldrig förstod hur chockad han var den närmaste tiden efter olyckan.
– Jag hämtades hem av min sambo och en vän. Dagen efter skulle vi gå ut med hunden. Men vi hann bara tre-fyra meter innan hela kroppen började skaka och tårarna bara sprutade. Så där var det ganska frekvent. Det kunde komma helt plötsligt, som om det stegvis skulle pysa ut.
Han är väldigt tacksam för det stöd han fick efteråt. Han fick bland annat träffa psykolog på hemorten vilket han tror var viktigt, men Jan nämner främst två saker som hjälpte honom att komma vidare.
– Jag åkte upp på båda begravningarna. Det var en tuff resa, kan jag säga. Men jag hade fått veta att det var okej från de anhörigas sida. Jag hade också nåtts av information att de anhöriga inte belastade mig för vad som hände.
– Dessutom fick jag åka upp till gruvan. De höll avspärrningarna på olycksplatsen tills jag kom dit. Jag fick vara med om att köra ut kranen. Jag fick se platsen på nära håll och prata med Kenneth och Fredriks arbetskompisar. Det var fint att se ett gäng bergarbetare stå och kramas nere i gruvan. Ett starkt minne var när de kom fram och sa att om jag ville köra kran igen så skulle de inte tveka att ställa sig i korgen. De var redo att lägga sina liv i mina händer trots det som hände.
Besviken på polis och journalister
Jan berättar att det det fanns en speciell tanke som han inte kunde närma sig den första tiden: hur Kenneth och Fredrik måste ha känt när vajern släppte.
– Jag försökte, men det studsade bara bort. Jag tror att det var en säkerhetsventil. Det tog över ett år innan jag kunde närma mig det.
Du måste ha funderat mycket på vad det var som gick fel?
– Ja, men det var så många faktorer som gick på tok. Det är skönt att ingen anser att jag gjort något fel. Tvärtom ansågs jag nog vara mest noggrann med säkerheten. Men mobilkranen var ju besiktad två gånger innan olyckan med kort varsel... Men det visade sig att vajern var kapad. Dessutom var den felmonterad och ändvänd. Den tidigare ägaren hade förmodligen vänt på vajern för att snygga upp den.
Hur har du själv påverkats av olyckan?
– Ja...det är klart att det påverkat mig. Jag har ju egna teorier. Av stressen började jag bita sönder tänder vilket ledde till att jag blev amalgamförgiftad och gick ner kraftigt i vikt. Sedan har givetvis olyckan påverkat mig på andra sätt. Jag drar mig för att köra mobilkran. Och personkorg har jag aldrig kört sedan dess.
Är du psykiskt återställd i dag?
– Det borde du egentligen fråga min sambo om, men jag tror det. Tack gode gud har jag kunnat sova bra under hela den här tiden.
Jan Nilsson berättar att han ändå är besviken, dels på oss journalister för felaktiga faktauppgifter i artiklar, men även på polisen.
– Första förhöret hölls direkt efter olyckan. Jag visste inte ens att det var ett förhör och jag befann mig i chocktillstånd. Sedan dröjde det ett och ett halvt år innan jag förhördes på nytt. Och sedan ytterligare ett år innan nästa förhör. Det är faktiskt skandal. Hur tror de att de kan komma efter två och ett halvt år och tro att jag i detalj ska kunna återge vad som hände?