"Erik" skulle gå på en helt vanlig fest men kvällen slutade i blodigt drama som förändrade hans liv för alltid. 33-årige Mattias ingrep i en uppgörelse i den undra världen som slutade i hotbrev och skadegörelse. Två berättelser ur en mörk verklighet. I dag startar Norr media en stor artikelserie där vi kartlägger den grova brottsligheten i Malmfälten, möter brottsoffer, pratar med rättsväsendet och ställer kommunerna till svars.
Bilderna ska tas och Erik lyfter på tröjan utanför Centralskolans kafé i Gällivare. Ett landskap av ärr och svullnader visar sig, vid sidan av påsen som tar hand om avföringen.
Med ett leende säger han:
– Det här är det bästa med det här. Man behöver inte sitta och slösa en kvart på toaletten. Det är bara att ta lös den här, sedan är det klart.
Med den sorglösa inställningen har Erik gått vidare sedan han blev ett av många brottsoffer i Malmfälten de senaste åren. Erik heter egentligen något helt annat. Av hänsyn till närstående vill han slippa offentlighetens ljus.
Den här dagen är det lite över ett år sedan han med darriga ben öppnar dörren till sin lägenhet i Gällivare. Då har han en tre månader lång sjukhusvistelse bakom sig.
Det är den 4 januari 2019 som tillvaron tar ett språng från vardag, till en svart mardröm.
Kvällen har övergått i natt och en fest med vänner blir på bråkdelen av en sekund ett blodigt drama.
Erik får motta sju knivhugg. Flera av dem är nära att släcka hans liv.
Det är knivhugg i ryggen och i halsen. Det är knivhugg i bröstet och i magen.
Under tre månader svävar Erik mellan liv och död.
Några minnen har han inte från händelsen.
Det sista han minns är att en vän frågar om han vill åka hem med honom.
– "Nej, jag stannar en stund till", sa jag till honom. Efter det har jag inget minne, säger Erik under intervjun som blir ett samtal om kampen för att överleva – och om tacksamheten för livet.
Erik försöker se positivt på tillvaron.
– Man ska vara nöjd med det man har. Jag brukar säga att det är dom som har det värre. Det finns de som brukar bli irriterad när jag säger det. Men jag tycker det. Jag är väldigt tacksam att jag lever.
I dag orkar han bara promenera fem, kanske tio minuter innan det är dags att vila. Ett bråck i ett operationsärr är det som framför allt stör honom.
– Jag kan knappt böja mig ibland och har tungt att andas. Den har börjat trycka på som fan, säger Erik.
Den där januarinatten blir början på en lång, jobbig mardröm.
När Erik får mat för första gången efter knivdådet på Gällivare sjukhuset kommer det första bakslaget.
Tarmarna börjar arbeta, och då öppnar sig rispor i de tarmar som inte har opererats bort. Det innebär akut operation och vidare transport till Sunderby sjukhus i Luleå.
En tid senare stannar Eriks hjärta vid två tillfällen när han genomgår dialys.
Från de första veckorna efter knivdådet har han knappt några minnen alls.
– Jag var så nerdrogad.
Det är en omtumlande tid, med svåra smärtor. Vid 18 tillfällen opereras Erik för skadorna.
I perioder pendlar han mellan vaket tillstånd och en fantasivärld i ruset av de smärtstillande medicinerna.
Erik tvingas bland annat ta plats på en tidsresa tillbaka till Andra världskrigets fasor.
Det här berättar han med ett brett leende.
– Jag trodde att det var Hermann Göring som var ute efter mig. När polisen kom för att höra mig sa jag tydligen "nazisterna är inte att leka med".
Det här är givetvis en tillvaro som Erik helst hade varit utan. Han tror att det fysiskt tunga arbetet är en anledning till att han överlevde.
– Läkaren i Sunderbyn sa till mig: "Du är en riktig kämpe. Normalt sett överlever man inte med såna här skador".
Förövaren, som var en relativt god vän till honom, dömdes till åtta års fängelse för försök till mord.
– Det han gjorde, det går inte att ha ogjort. Men jag blir inte friskare om han får ett års fängelse eller livstid, säger Erik som inte på något sätt känner sig hämndlysten.
– Gjort är gjort. Jag får inte tillbaka mitt liv, även om jag skulle vara dum med honom. Jag är en sådan människa. Det lönar sig inte.
Vad har du för tankar om honom i dag?
– Jag tycker det är tragiskt. Både för honom och för mig. Jag har känt honom sedan barnsben.
Valet föll också på att finna sig i livssituationen, förklarar Erik. Samtidigt medförde knivdådet att han kom närmare sina syskon.
– Det är en otrolig känsla att ha såna syskon som ställer upp. Äldsta syrran tog semester i flera månader och sa "nu ska jag vara här och ta hand om dig". Det var bra, säger Erik med blanka ögon.
Men han har tvingats ta sig genom bråddjupa svackor. Ett aktivt liv, med motion och fiske, finns inte längre.
I dag är det barn och barnbarn som driver honom vidare, förklarar Erik.
När det gäller framtiden, säger han:
– Man måste ju gå vidare. Man kan ju inte bara lägga sig ner och dö.