Läs den första delen av NSD:s reportageserie om Girjasmålet.
Läs mer: "Marken är till för hela svenska folket"
Få full koll på den komplicerade rättegången.
Bakgrund: Girjasmålet på två minuter.
Ripjakten fortsätter. Medan jägare stör sig på hur samebyn avlyser områden för renskötsel och menar att det är helt tomt på ren så menar renägarna att jakten stör deras djur och den betesro de behöver inför slakten.
Jakten har under de tre veckor som gått redan orsakat stort tryck enligt medlemmar i samebyn. Det har hunnit bli mitten av september och den soliga hettan från ripjakten har bytts ut mot hårda höstvindar. Grus från marken i renhagen på fjället Larkim fyller ögonen. Trots det skymtar konturerna av Kebnekaise inte allt för långt bort. Här är en del av de marker som i våras var föremål för den långa rättsprocessen, som med all sannolikhet inte är slut på långa vägar.
Sara Skum är renägare och tillhör Girjas sameby. Enligt henne kan en förändrad förvaltning inte vara något annat än positivt.
Susandet av blåsten bryts av grymtandet från renhjorden som springer runt, runt i stora cirklar och gruset yr ännu mer. Sara Skum som gått omkring och presenterat NSD för flera medlemmar i byn springer i väg med ett lasso i ena handen och ropar efter sin sambo. En stund senare är hon tillbaka och spanar över renhjorden som samlats inne i hagen.
– Där är min kalv som går bredvid vajan där. Det är min farfar som ritat mitt märke, det ser ut som min pappas men har en tagg som avviker från hans märke, berättar hon och pekar in i hjorden.
I dag är hon renägare, men hoppas en dag också kunna arbeta som renskötare. Samtidigt som det är en dröm att få fortsätta med sitt kulturarv ger hon sig in i en näring som utstår många olika tryck. Medan hon rör sig genom renhjorden som då och då stannar till berättar hon om exploatering av vägar, gruvor och vindkraft.
Får provborra i Kaitums urskog
LKAB: "Vi hade ett bra samarbete"
– Utan de exploateringarna hade vi haft suveräna marker. Vi hade kunnat ha mer land och mer renar. För att ha ett levande renskötselföretag ska renen föda dig och inte tvärtom. Nu krymper markerna och då måste renantalet också krympa, berättar hon.
Uppe på fjället finns dock inga vägar. Här finns mil på mil med till synes orörd terräng. Men marken är inte så ensam som den ser ut. Josef Blind, en av byns äldre medlemmar pekar söderut och berättar att grannbyn Baste Cearru skyddas av Stora Sjöfallets nationalpark och världsarvet Laponia. Han vevar armen mot norr och tillägger att även den andra grannbyn Laevas skonas från jakt, fiske och skoterkörning tack vare Abiskos nationalpark. Kvar blir ett oskyddat område i mitten dit alla flockas.
– Eftersom det är det enda oskyddade området så kommer alla som ska jaga, fiska och åka skoter hit. Vi är eftertraktade från alla håll. Det är märkligt att vi ska vara oskyddade just här, säger han.
Karta över Girjas renbetesmarker. Källa: Sametinget.
Även han börjar berätta om markernas historia och vilka skillnader som finns jämfört med i dag. Mjölkgropar från den tid man mjölkade vajor, hur man var bosatt på fjället under hela hösten och hur släkterna delade upp det område som i dag används av den samlade samebyn.
Rätten till småviltsjakt och fiske har även fått andra samebyar runt om i landet att börja hoppas. Men Josef Blind är inte särskilt övertygad om att domen skulle bli prejudicerande, det vill säga vägledande i liknande och framtida fall.
– För att domen ska bli vägledande måste den upp i högsta instans. Jag tror inte att staten skulle riskera att lyfta målet dit om de tror att de kan förlora, säger han i fundersam ton.
Sara Skum och Josef Blind, Girjas sameby.
Sara Skum återvänder med renhjorden runt omkring sig efter att ha märkt ett par kalvar. Hennes släkt har brukat marken i generationer, och kulturen, renmärkena och historierna har ärvts vidare ner till henne. Hon berättar om en kalvmärkningsplats ute på en udde. Där fanns inga staket, så för att kunna märka kalvarna samlade man ihop renarna i mitten av en cirkel. Renskötarnas hundar placerades utanför runt denna cirkel och de ställde sig även själva i cirkeln för att hålla renhjorden i schack. Sedan klev de in en åt gången för att märka sina kalvar.
– Det här är historiernas hem. Det är stora land, men allt brukande skedde i dem - sommarbeten, fiske och jakt. Alla platser har en berättelse och många gånger när pappa berättar får man en bild framför sig. För det är inga sagor när jag säger berättelse eller historia. Det är sanning.
Systrarna Katarina och Ellen Poggats Sarri är medlemmar i Girjas sameby.
Född 1991 var hon endast två år gammal när förvaltningen ändrades och den fria småviltsjakten infördes. Alltså finns inga minnen av hur tiden före såg ut.
– För mig är det svårt att tänka hur det skulle bli om vi vinner, för jag har bara sett det här. Men jag tänker att det inte kan bli annat än positivt. Vi unga har inte varit med och drivit det här, men vi är alla enhälliga i byn, berättar hon.
Medan renarna springer i en stor rund cirkel framför oss berättar hon att hon upplever en minskad förståelse för rennäringen genom åren. Att folk som står utanför samebyar säger åt renskötare och renägare hur djuren ska skötas. Sara Skum jämför det med att hon skulle komma till vilken annan arbetsplats som helst och börja tala om för folk hur de ska sköta sina jobb.
– Man tror sig veta mer än vad man egentligen gör. Det är många som har åsikter om hur vi ska sköta vårt jobb med rennäringen, berättar hon och syftar delvis på de reaktioner som uppstår exempelvis från jägare då avlysning av fjällområden sker.
Hon går i väg för att arbeta en stund till och lämnar över pratstunden till Girjas ordförande, Matti Berg, som för några månader sedan florerade mycket i media när rättegången pågick. Han arbetar själv inte heltid med renskötsel men minns före 1993 att det var mycket lugnare på fjället och att byn hade ett grepp om jakten som gjorde att de kunde styra trycket. Numera ser han det som en utmaning varje år det är dags för sarvslakten för att få länsstyrelsen att avlysa områden där det rör sig mycket ren.
Girjas ordförande Matti Berg anser att staten sitter fast i ett uråldrig tänk kring attityden mot samer.
– Att behöva begära en avlysning för vår näring på våra egna marker är så kränkande det kan bli. Renskötseln är i bäst skick själv att bedöma vad som är lagom tid för att avlysa jakt och fiske, säger Matti Berg.
Tid till att stå stilla är knapp, och han springer i väg mellan meningarna innan han hinner berätta klart. Tempot i hagen har ökat och märkandet av kalvarna som inte hann bli märkta i somras har nu övergått till att skilja sarvarna, som ska gå till slakt, från resten av renhjorden.
Medan Josef Blind berättar att han ser processen som en ”vem var här först”-fråga i allra högsta grad så tycker Matti Berg att det inte är det som är det väsentliga.
– Jag ser det inte som en ”vem var här först”-fråga. De äldre i byarna tycker nog det är självklart, men det spelar egentligen ingen roll. Vi driver inte att vi var här först, utan att vi har brukat markerna i väldigt lång tid, förklarar han.
Samebyn har under hela rättegången varit fåordig om vad de har för planer för en eventuell förvaltning av småviltsjakten och fisket på markerna. Det man lovat är att inte gå tillbaka till samma förvaltningsform som fanns före 1993 och Matti Berg menar att de lokala jägarna måste gynnas. Han ser inte det som en utmaning utan som en möjlighet.
– Vi har kompetens kring markerna som ingen annan har. Och oavsett vem som gör det måste resurser till. Idag får länsstyrelsen pengar från staten, så i en framtid där vi förvaltar borde också vi få pengar från staten.
Under rättegången satt han med varje dag, och i efterhand kallar han det för en märklig upplevelse. Statens språkbruk i rätten har det skrivits mycket om, och många samer tog det som ett tecken att den svenska staten lever kvar i en tid där man utövar förtryck. Statens benämning av samer som lappar fick djupa spår att återigen bli fullt synliga och skapade en känsla av olustighet. Matti Berg har flera gånger tidigare uttryckt sin frustration över att den svenska staten använder sig av ett rasbiologiskt uttryck. Han påpekar också att inställningen till samer blev tydlig, och att det är dags för en förändring.
Färggrann men hård marsch mot staten
Statens advokat Hans Forssell, justitiekansler Anna Skarhed samt Girjas Ordförande Matti Berg.
– Svenska staten sa en gång i tiden, slutet av 1800-talet, att vi visserligen hade äganderätt och förvaltningsrätt men att vi inte var i skick att förvalta dem. Och så det lades över på fogdar och myndigheter och det arvet har vi kvar än idag. Jag tycker svenska staten 2015 ska göra sig kvitt det oket, för det är en rent rasistisk inställning till det samiska folket, säger Matti Berg.
De renar som ska ner till Nikkaluokta för slakt har förts in i en fåra som leder ner för fjället. Några renskötare och renägare ställer sig i kö till helikoptern som går skytteltrafik medan Matti Berg och några andra väljer att gå ner. Kvar på fjället finns hårda vindar. Kan det vara förändringens vindar som blåser så hårt?
Markerna har sedan 1993 legat på länsstyrelsens bord. Ett riksdagsbeslut som rörde upp såväl oro som glädje i Sverige. Läs länsstyrelsens berättelse om hur fjällen öppnades för fri jakt här.
Emma Eriksson
emma.eriksson@nsd.se