Josef hade börjat bygga upp en relation med sin son igen, efter många års separation på grund av kriget i hemlandet och senare omhändertagandet av sonen enligt LVU.
NSD berättade i våras om Josef och hans kamp för att få träffa sina två barn som blev omhändertagna enligt Lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, 2021. Omhändertagandet skedde efter en händelse som slutade med att hans fru dömdes till böter för olaga hot mot sin dotter. Josef befann sig då i ett annat land efter flera år på flykt undan kriget i Eritrea.
När han kom till Sverige i december 2021 trodde han att han som pappa självklart hade rätt att ta hand om sina barn, eller åtminstone få träffa dem. Istället fick han veta att syskonen, en pojke och en flicka, bodde hos en familj i Västerbotten och att de inte var redo att träffa sin pappa.
Principen om att barn som omhändertas enligt LVU i första hand ska placeras i närheten av familjen, inom nätverket eller geografiskt nära, beaktades inte. Socialförvaltningens hantering av ärendet fick mycket skarp kritik i den utredning som kommunen lät göra efter att en visselblåsare slagit larm om händelser kopplat till LVU-ärenden. Men ett år senare fortsätter socialförvaltningen att bryta mot lagen.
Båda barnen har under långa perioder, i strid med socialtjänstlagen, varit utan handläggare. Föräldrarna har ibland fått vänta i månader på att få kontakt med socialtjänsten. Minst sju olika anställda har haft hand om pojkens ärende sedan placeringen inleddes. Innan jul fick familjen en ny handläggare, som de ännu inte har träffat.
Josefs fru har alltsedan placeringen haft umgänge med sonen, men kontakten med dottern bröts efter ett fåtal träffar under sommaren 2022 och ingen av föräldrarna har sett henne sedan dess, med undantag för något enstaka videosamtal. Enligt information från familjehemmet vill dottern inte ha kontakt med sina föräldrar.
Det finns i dag inga beslut om umgängesbegränsningar för något av de två barnen, som är placerade i samma familjehem i Västerbotten. Det finns därmed ingen laglig rätt att avbryta det planerade umgänget med pojken. Familjehemsföräldrarna är det par i 60-årsåldern som NSD tidigare berättat om. Även genomförandeplan och vårdplan saknas för båda syskonen.
När det gäller pojken som i dag går i mellanstadiet, fanns det en beslutad umgängesplan om att han skulle träffa sina föräldrar för umgänge under helger var 14:e dag. Under den gångna sommaren utökades umgänget ytterligare.
Pappan befann sig inte i Sverige när barnen omhändertogs. Trots detta dröjde det lång tid innan han tilläts att träffa sin son. Dottern har han aldrig träffat under sin tid i Sverige.
Men i slutet av oktober tog det tvärstopp. Familjehemsföräldrarna vägrade enligt uppgift från föräldrarna att skjutsa pojken till Gällivare och har nekat dem att besöka pojken i Västerbotten.
Nu har totalt fem planerade umgängen uteblivit och i dag finns inte heller någon plan för fortsatt umgänge, som måste finnas enligt lag. Förklaringen från familjehemmet är att pojken plötsligt inte vill träffa sina föräldrar längre.
Pojkens juridiska ombud vill inte kommentera fallet, med hänvisning till att det inte "gagnar hennes klient". Hon skriver i ett mejlsvar att hon inte håller med om bilden att familjehemmet inte samarbetar. Vi har upprepade gånger sökt kontakt med familjehemmet via telefon och meddelanden, men utan att lyckas.
Familjehemmets förklaring, enligt socialförvaltningens dokumentation, till varför pojken inte längre får ha umgänge med föräldrarna är att han skulle vara rädd för dem. Socialtjänstens utredning som gjordes i samband med en så kallad hemtagningsbegäran som gjordes för pojken innehåller timslånga observationer av honom tillsammans med föräldrarna, samt en omfattande dokumentation i form av bilder och videoklipp. Tidigare handläggare har slagit fast att pojkens relation med föräldrarna är god och att han känner sig trygg med dem.
Gällivare kommun har ett stort antal ärenden hos Inspektionen för vård och omsorg kopplat till LVU av barn och ungdomar.
NSD har tagit del av uppgifter och ljudinspelningar som visar att ansvarig verksamhetschef vid enheten för barn och bistånd har konstaterat att familjehemsvården i Västerbotten har brutit samman, det vill säga att den varken fungerar eller uppfyller de krav som ställs enligt LVU. Hon har också medgett att båda barnen bör omplaceras omgående till ett annat familjehem. Men trots att över två månader har passerat sedan umgänget med pojken avbröts har socialtjänsten inte agerat.
– Det är familjehemmet som styr Gällivare kommun, de bestämmer allt, säger pappan förtvivlat och tillägger att han lägger det största ansvaret för den uppkomna situationen på socialförvaltningen.
Barnen är kvar i familjehemmet, trots att tidigare handläggare har konstaterat att vården där inte fungerar och att pojken skadas och far illa. Exempel på det är att familjehemmet försvårar kontakten med föräldrarna, att de inte har sökt medicinsk hjälp för pojkens synproblem och att de inte har tagit pojkens svårigheter i skolan på allvar.
Vidare påpekas det i socialtjänstens utredning att familjehemmet med sina nio placerade barn inte har den tid som krävs för att tillgodose pojkens behov.
Josef och hans fru hade fram tills i oktober ett fungerande och regelbundet umgänge med sin son, som plötsligt upphörde.
"Vår uppfattning är att kommunen har tappat samarbetet med familjehemmet", skriver föräldrarna i sin anmälan till Ivo och påpekar att det finns en överenskommelse mellan socialtjänsten och familjehemmet om att föräldrarna ska ha regelbundna rapporter om pojkens liv och hälsa. Dessa upphörde enligt anmälan redan i juni. På flickan har de inte ens fått bilder.
– Vi får inga livstecken överhuvudtaget. Vi är mycket oroliga över vad som händer i familjehemmet, det känns som om Gällivare kommun spelar med våra barns liv, säger pappan.
I kylskåpet hemma i Gällivare står chokladmjölken som pojken fått kvar, då han själv sagt att den kan sparas tills han kommer hem igen. I hallen finns hans nya skor, oanvända.
– Det finns inga regler i den här kommunen. Stora människor äter upp oss, som är små och fattiga. Vi blir behandlade som djur, säger Josef.
Kommundirektör Jon Åström Gröndahl tillbakavisar detta och säger:
– Alla som har kontakt med kommunen ska kunna förvänta sig likabehandling och ett professionellt bemötande. Gällivare kommun gör inte skillnad på medborgare och vårt arbete styrs av olika regelverk inom flera områden. Det är grundläggande principer i vår myndighetsutövning.
Josef heter egentligen något annat.
Gällivare kommun har anmälts till Ivo ett flertal gånger kopplat till ärenden som gäller familjehemsplacerade barn och ungdomar.