I utredningen som kommunledningen beställde granskades totalt sex ärenden. Granskningen avslöjade stora brister och rena olagligheter, särskilt i hanteringen av Josefs och Zehais barn.
Under hösten 2023 inleder konsulten Anna-Riikka Törrönen sin granskning av sex barnärenden med koppling till LVU, Lagen om vård av unga, i Gällivare. Josef, som vi kallar honom, har då befunnit sig i kommunen i två år, utan att få träffa sina två äldsta barn. Hans familj, frun som vi kan kalla för Zehai, och deras tre barn, är en av de familjer som ingår i utredningen.
I socialtjänstens anteckningar påstås det att Josef har ”övergett” sina barn och "alltjämt uppehåller sig utomlands". Men i själva verket befinner sig Josef mellan 2018 och 2021 i Sudan, där han tvingas vänta på beslut om familjeåterförening innan han kan resa till Sverige.
– Människorna på socialen, de verkar inte förstå någonting om vad det innebär att vara på flykt och tvingas leva utan sin familj, säger Josef och suckar tungt.
Han sitter i soffan i lägenheten i Gällivare som han delar med sin fru och deras 1,5 år gamla dotter. Den lilla flickan sover lugnt i sin pappas famn. Hon har träffat sin storebror korta stunder vid ett fåtal tillfällen. Storasystern har hon aldrig träffat.
Den 26 december 2021 kommer Josef till Sverige och Gällivare. Han har då inte träffat sin familj sedan 2015, då han tvingades in i militärtjänstgöring i samband med kriget i familjens hemland Eritrea.
Josef vet redan innan ankomsten till Sverige att det inte är det familjeliv han drömde om som väntar här. Hans två äldsta barn, en flicka som i dag är tretton år och en pojke som har hunnit fylla tio, har tvångsomhändertagits enligt LVU. Sent en kväll i juli 2021 körs de till en husvagnscamping i Piteå. Där väntar ett par i 60-årsåldern som har utsetts till barnens familjehem. Paret är hemmahörande i Västerbotten, 50 mil från Gällivare. De befinner sig vid tillfället på husvagnssemester.
Anledningen är att Zehai anklagats för att ha hotat dottern, något hon också döms för i Gällivare tingsrätt.
Vid tillfället utreds det inte om barnen kan placeras i Gällivare eller någon annanstans på närmare avstånd från föräldrarna, trots att närhetsprincipen ska tillämpas när det är möjligt.
En samordnare vid socialtjänsten, samma person som långt senare ska få sparken för grovt tjänstefel, är den som genomför omhändertagandet av syskonen. I en intervju som görs av konsulten i samband med utredningen hävdar samordnaren att det inte fanns några närliggande familjehem, en uppgift som ska komma att avslöjas som felaktig.
I telefon samma kväll berättar Zehai för Josef och säger att polisen och socialen har varit hos henne och att barnen är borta.
– Jag förstod inte vad hon menade. Hur kan någon komma och ta ens barn?, undrar han.
När Josef kommer till Gällivare får han av socialtjänstens handläggare veta att han måste vänta sex månader på att få träffa sina barn, ett umgängesförbud som saknar laglig grund.
Josef säger själv att han accepterade umgängesförbudet, för att han inte visste vad han annars skulle göra.
Han och Zehai erbjuder sig att separera och bosätta sig på olika adresser, för att han ska få ta hand om sina barn. Men hans möjlighet att vara förälder utreds aldrig av socialtjänsten i Gällivare.
Han visar några bilder i sin mobiltelefon, på barnen när de var små och hela familjen tillsammans i Eritrea.
– Jag har gjort allt för att få vara tillsammans med min familj, men för socialtjänsten är jag inte en pappa, jag är ingenting, säger han och stryker bort tårarna med baksidan av handen.
Han och hans fru försöker få till stånd möten med samordnaren och den andra handläggaren som är inkopplad i fallet. Men under nästan ett halvårs tid får de ingen kontakt. Till slut får de ett möte, som slutar med att samordnaren tillkallar en säkerhetsvakt för att avvisa dem från kommunhuset. Zehai är då gravid med parets tredje barn.
Paret begär omplacering av barnen närmare Gällivare vid flera tillfällen men deras begäran utreds inte. Den 9 december 2022 meddelar verksamhetschefen via e-post att en omplacering inte är aktuell. Det skriftliga beslut som föräldrarna har rätt till för att kunna överklaga får de inte.
Efter att Josef har kommit till Sverige får Zehai ha umgänge med barnen var åttonde vecka och paret reser tillsammans de 50 milen till Västerbotten där umgänget ska ske. Josef måste vänta på hotellet och barnen ska tillfrågas om de vill träffa sin pappa. Någon träff blir det inte, trots att Zehai säger att flickan har bett om att få träffa Josef.
Zehai träffar båda barnen vid ytterligare ett par tillfällen, därefter får hon via socialtjänsten veta att dottern sagt i familjehemmet att hon inte vill träffa sin mamma och umgänget upphör. Hon får fortsätta träffa sonen var åttonde vecka, ett par timmar åt gången.
I augusti 2022 blir Zehai akut förlöst i graviditetsvecka 24. Den lilla flickan väger bara 700 gram. Hon svävar mellan liv och död i flera månader. Under sina första månader i livet utanför sjukhuset måste hon ha syrgas och övervakning dygnet runt.
De två syskonens lillasyster föddes i vecka 24 och svävade mellan liv och död i flera månader. I dag har hon hunnit bli 1,5 år gammal, men har aldrig träffat sin storasyster.
Josef försöker, trots oron för de stora barnen och den lilla dotterns hälsa, att studera svenska och hitta ett arbete.
Under våren 2023 meddelar samordnaren och handläggaren att han bör genomgå ett dna-test för att bevisa att han verkligen är pappa till sina två äldsta barn. Detta trots att han är gift med barnens mamma och hans faderskap aldrig ifrågasatts av vare sig Migrationsverket eller Skatteverket. Enligt gällande lagstiftning fastställs faderskapet automatiskt om föräldrarna är gifta. Det görs ingen skillnad på barn som fötts i ett annat land.
Samordnaren och handläggaren påstår dock, felaktigt ska det visa sig, att det finns ”tveksamheter” i Josefs ärende hos Migrationsverket. De ifrågasätter hans efternamn, som enligt dem uppges vara olika vid olika tillfällen och hans födelsedatum, som Skatteverket ändrar till ett annat än det som står i hans hemlandspass. Orsaken till det är att han är född den 1 januari, ett datum som tilldelats så många flyktingar med osäkra födelsedagar att de fyra sista siffrorna för det datumet har tagit slut.
– De hade enkelt kunnat ta reda på det här, googla eller vad som helst, säger Josef och tillägger:
– Vi har vårt vigselbevis, vi har barnens födelseattester. Jag har mitt pass från hemlandet. Men socialtjänsten frågade aldrig efter detta, handläggarna påstod bara plötsligt att jag behöver dna-testas.
Josef och Zehai vet båda att han är pappa till barnen och upplever situationen som djupt kränkande. Men han vågar inte säga nej.
– De har påstått att vi gick med på det frivilligt och att det därför inte var något fel. Men vi hade inget val. Jag tänkte direkt att om jag säger nej får jag aldrig se mina barn igen.
Barnen ”topsas” i familjehemmet. Josef har funderat mycket på hur det motiverades för barnen. Har man sagt till dem att man inte vet om deras pappa verkligen är deras pappa?
Josef beviljades familjeåterförening med sin fru och barn av Migrationsverket. Ändå tvingades han genomgå ett dna-test av socialtjänstens handläggare.
Josef testas hos familjerätten. Svaret kommer efter några veckor och visar det han redan visste. Det finns inga tveksamheter om att han är pappa till sina barn. Men trots att socialtjänsten nu har svart på vitt får han fortfarande inte träffa dem. Konsulten Anna-Riikka Törrönen som granskat ärendet slår i sin rapport fast att Josef befinner sig i beroendeställning till socialtjänsten och att de utsätts för dna-testet utan skälig eller laglig grund.
Socialsekreterarens svar på frågan om hur de resonerat gällande testet var ”Jag tänker att jag hade velat veta om det var min biologiska pappa eller inte”.
Handläggaren och samordnaren stängs av under hösten 2023. Samordnaren anklagas för grovt tjänstefel och handläggaren för försummelse. I november kommer besked från kommunen att de ska få sparken. Det är kopplat till den utredning som har inletts i samband med att information inkommit via kommunens visselblåsarfunktion.
Josef och Zehai har genomgått föräldrautbildning och andra stödinsatser via socialtjänsten. Zehais skyddstillsyn är avslutad och Kriminalvårdens bedömning är att hon har fullföljt behandlingsprogrammet utan anmärkningar samt att hon skött alla kontakter med socialtjänsten och frivården korrekt. Kriminalvården bedömer att det inte finns någon risk för att hon begår brott.
Josef har anklagats av socialtjänsten för att inte kunna kontrollera sina känslor, eftersom han grät vid det första videosamtalet med barnen efter att han kommit till Sverige. Det har använts som ett argument från socialtjänsten sida att han inte är redo att träffa sin barn.
Familjen har i dag en ny handläggare, men Josef känner sig alltmer uppgiven. Barnen har inte fått någon hemspråksundervisning, trots att de har rätt till det och han oroar sig över att hans svenska ännu inte är tillräckligt bra för att de ska kunna förstå varandra. Till sommaren är det tre år sedan barnen omhändertogs.
– Det har gått lång tid och vi förstår att barnen inte kan flytta hem till oss direkt. Men jag måste ju få träffa dem. Jag var inte ens i samma land när de omhändertogs och jag har aldrig gjort något fel mot dem. Ändå får jag inte vara deras pappa, säger Josef.
Josef hoppas att hans barn åtminstone ska placeras i ett familjehem närmare Gällivare.