Det piper, tjuter och skäller bakom bagageluckorna. Inte blir det mer stilla utanför bilarna när hundarna upptäcker att husse och matte dragit på fjällräddaruniformerna. Precis som de gör i ett skarpt läge.
– Är du taggad? frågar Matilda Häggroth, 25, sin hollandse herdershond Koda, 5, som ivrigt studsar runt henne.
För en liten tid sedan godkändes Koda och Tom Bomans, 53, schäfer Rasputin, 2, som civila fjällräddarhundar. Trots att deras erfarenheter som hundförare skiljer sig från varandra har de bägge två hunnit vara med om ganska spektakulära räddningsuppdrag.
– Under mitt andra år kraschade Herculesplanet, då blev jag uppkallad dit och var där uppe under ganska många dagar, säger Tom Boman, från Gällivare.
Rasputin är hans tredje fjällräddarhund. Redan 2011 rekryterades schäfern Mumin av polisen. Det var de som tillsammans stod redo på Kebnekaisemassivet, om det skulle gå en lavin under räddningsaktionen.
– Det var verkligen en speciell grej att få vara med om. Man vet att om det rasar hänger det på oss, då är det ingen lek något mer, säger Tom Boman.
Matilda Häggroth, från Kiruna, är inne på sitt andra år som hundförare inom fjällräddningen. Ändå har hon och Koda hunnit vara med om flera eftersök, bland annat i Killinge utanför Gällivare, där en jägare gått vilse, och i Kiruna där en man försvann, och senare påträffades avliden, norr om Tuolluvaara.
– Jag har varit med men inte själv varit den som har hittat något. Det tänker man mycket på, vad man kan hitta, vad man ska förvänta sig, man vet inte alls hur man kommer att reagera, men det mesta går till att läsa av hunden, säger Matilda Häggroth.
Även Tom Boman var med vid eftersöken som Matilda Häggroth berättar om. Han vittnar om uppdrag som kanske inte alltid lämnar de bästa förutsättningarna.
– I Killinge var det precis att de kunde flyga ut mig för att det var så dåligt väder. Sedan när man hade varit ute i sex-sju timmar så kunde de inte hämta med helikoptern, så då fick man gå fyra timmar till bilen igen. Det är inte alltid så muntert, säger han.
När vi pratar om eftersöket i Killinge kommer de också in på att det faktiskt kan vara ganska ensamt som hundförare, trots att hund och förare räknas som ett ekipage.
– När man är helt själv har man ingen att backa på, det är bara du och hunden. Alla andra fjällräddare jobbar oftast i par, men vi är i par med hunden, säger Matilda Häggroth.
Som det ser ut i dag är efterforskning av försvunna personer det som de flesta fjällräddningsuppdragen handlar om. Kravet på civila fjällrädningshundar är ett prov för lavin och ett prov för eftersök, per år, om hunden ska jobba med båda delarna.
– Det har varit 2-3 lavinlarm där jag hunnit ut, där inte någon dragits med som tur är, men vi har varit tvungen att söka av för att det varit folk i området, säger Tom Boman.
Bägge två är glada att det stora hundintresset kommer till nytta, som när två äldre bärplockare gått vilse utanför Gällivare.
– Det var enkelt när jag kunde utgå från bilen. Då jag satte hunden på spår, de hade hunnit några kilometer. Sedan var det så mycket myrar så jag fick ligga på knä så de kunde gå på mig, så jag var inte så snygg när jag kom därifrån, men det löste sig, säger Tom Boman.