– Hon är deprimerad, äter dåligt och gråter mycket. Hon säger hela tiden att hon vill hem till Sverige. Till Gällivare, skolan och vännerna.
Så här i början av maj är det nästan outhärdligt i Lahore, berättar Tahira. Temperaturen varierar dagtid mellan 30 och 45 grader. På gatorna utanför lägenheten är det aldrig tyst och stilla. Storstadslarmet med tung trafik, affärer och fullt med folk är ständigt närvarande, dag som natt. Dessutom räknas Lahore som en av världens smutsigaste och farligaste städer när det gäller luftkvalitén. Kontrasten mellan deras nuvarande tillvaro och den hemma i Gällivare är nästan ogripbar.
– I Norrbotten är allting så rent och vackert. Här...här är det så skitigt – överallt, säger Tahira.
Varken mor eller dotter har kunnat acklimatisera sig till sitt nya liv. De håller sig mestadels i den lilla lägenheten. Och längtar hem.
– "Mamma, jag lever i helvetet här", säger Duaa till mig. Vi räknar minuter, timmar och minuter och vet knappt om det är dag eller natt. Allting flyter ihop. Men vi hoppas på att snart få komma tillbaka.
Duaa vill inte gå i pakistansk skola och hon vägrar lära sig urdu, det officiella språket.
– Hon hade inte klarat sig i en pakistansk skola. Hon är så oskyldig och ömtålig. Hon skulle bli mobbad. Jag vill inte utsätta henne för det, säger Tahira.
Hon berättar att båda varit magsjuka flera gånger och att Duaa äter dåligt.
– Hon säger att hon saknar svensk mat. Mat som hon fick i skolan.
Under de tre månaderna i pakistan har Duaa gått ner minst sju kilo. Och det beror inte bara på att hon varit magsjuk. Tahira berättar att dottern är deprimerad.
– Hon vill inte göra någonting. Hennes vänner i Sverige skickar meddelanden och ringer, men hon orkar inte svara. Vi lever i en mardröm här.
Tahira berättar att de fått hjälp så att Duaa kan träffa en kvinnlig psykolog en gång varannan vecka. Hon pratar engelska med Duaa. Tahira tvingar sig själv att vara stark och att inte förlora hoppet – för Duaas skull.
– Och jag har fått så mycket hjälp och stöttning hemifrån. Vänner och arbetskamrater hör av sig varje dag. Även okända människor runt om i Sverige. De försöker ge mig hopp. De hjälper oss också med lite pengar, så att vi överlever medan vi väntar. Jag hoppas att vi får komma hem snart.