"Det finns dokumenterade uppgifter om offringar som gjordes i Unna Saina 1912, bara tre år före utgrävningarna.", säger Hannah Edenbrink Anderrson.
– Kulturföremål bör placeras hos dem som identifierar sig med det. Det är vi som känner samhörighet till de föremål och det kulturarv som våra förfäder skapade, säger Hannah Edenbrink Andersson, en av aktivisterna i gruppen.
Hannah Edenbrink Andersson har precis kommit hem från en stor forskningskonferens i Kanada med deltagare från ursprungsbefolkningar över hela världen. Under konferensen föreläste hon om hur samer i Norrbotten arbetar med att få hem de heliga föremålen som stals från offerplatsen Unna Saiva.
– Det var framförallt en forskningskonferens så det var väldigt många forskare på plats. Men vi var även urfolk från hela världen som kunde berätta om sina perspektiv på olika typer av problem. Det som var sorgligt att se var att vi har jättemånga gemensamma nämnare. Som att de flesta urfolk runt om i världen utsattes och drabbades för koloniseringen på ett liknande sätt och under samma tidsperiod, säger hon och fortsätter:
– Och gemensamt är att det här bara fortsätter. Det är inte bara något som här till historien utan det upprepas gång på gång. Både här och i andra länder. Här i Sápmi tänker jag framförallt på de ständigt nya markexploateringar som sker.
Under 1950-talet grävdes det upp ett stort antal kranier från samiska gravar för att användas till forskning. 2019 hölls det en ceremoni i Lycksele då kvarlevorna från cirka 25 människor återbegravdes. Ungefär vid den tidpunkten påbörjades arbetet i Gällivare om att få tillbaka kulturföremålen som 1915 stals från Unna Saiva.
– Vi började jobba både gentemot kommunen, riksdagen och Sametinget, säger Hannah Edenbrink Andersson.
Nu har gruppens arbete börjat ge resultat.
– I regleringsbrevet för 2023 så har Riksantikvarieämbetet fått uppdrag att utreda hur det här skulle kunna ske och hur det ska finansieras.
Hur känns det? Känns det som att ni vunnit kampen?
– Det här är ju ett steg på vägen, men nu är det dags att gå från ord till handling. Det minsta vi tycker att vi kan begära är att staten faktiskt rätter till de fel som de begick.
Vad kan du säga om Unna Saiva, vad betyder det för samisk kultur?
– Det är en av de största kända offerplatserna i hela Sápmi, med över 600 föremål och 150 kilo ben och horn.
Varför är det så viktigt att föremålen finns i Gällivare istället för i Stockholm?
– Föremålen är en del av vår och våra förfäders historia. Men det är komplicerat. Sametinget har ju än idag inte tagit ställning kring det här trots att FN har en urfolksdeklaration som bland annat säger att urfolk har rätt att äga och utöva sin kultur. Sametinget har tagit ställning kring frågan om mänskliga kvarlevor, men inte när det gäller heliga föremål, så det jobbar vi på att de ska göra.
Men vart vill ni att föremålen ska lämnas? Och vem ska äga dem?
– Vi vill att de ska hamna här, på kulturmuseet i Gällivare. Det är visserligen inte något samiskt museum, men det finns i kommunen där offerplatsen ligger. Men det borde vara Sametinget som äger föremålen. Det är viktigt att det är det samiska folket som äger offergåvorna. Men nu initialt jobbar vi framförallt för att de ska hem.