Birgitta Andersson är 78 år och född i Porjus men flyttade med familjen till Malmberget när hon var elva år. Sedan dess har hon bott på olika adresser i Malmberget, som Bolagsvägen och Skånebacken, och som nu på Puoitakvägen där hon bott i 40 år. Samhället förändras och så gott som hela Malmberget rivs för att ge plats åt gruvbrytningen.
– Det är sorgligt men man förstår ju att gruvan måste vara igång, säger hon.
Birgitta Andersson minns Malmberget när det var fullt av liv. När hon var ung gick hon på dans på Folkan, Folkets hus. När barnen kom tog hon dem till Svanparken för att leka. Det fanns restauranger, fik, affärer och biosalonger.
– Det var liv och rörelse och massor av människor. Här fanns allt, säger Birgitta Andersson med eftertryck.
Det är svårt att tro när man tittar ut över Malmberget. Gymnasieskolan, isladan och Sporthallen finns kvar men affärslokalerna gapar tomma. Någon enstaka hyresgäst finns kvar i det 13 våningar höga Focushuset. Grannhusen bakom hyresfastigheten är tomma eller rivna.
Huset på Puoitakvägen ekar också tomt – på flera sätt. Barnen har flyttat från samhället och maken dog 2010. Den sista grannen flyttade till området Solbacken bara för någon månad sedan. Birgitta Andersson berättar att hon brukar sitta ute på balkongen när det är soligt ute.
– Det är många som promenerar här. Det är inte många som bor kvar, men folk tycker om att promenera i området medan det ännu finns kvar. De blir lite förvånade när de ser att jag ännu är här, säger Birgitta Andersson.
Tvärs över gatan står fem kulturhus som ska flyttas till Solbacken, exakt när är inte beslutat, enligt LKAB:s hemsida. Men tidigare har flera kulturbyggnader flyttats till det nya området Solbacken i Koskullskulle och det är dit Birgitta Andersson hoppas på att flytta när det väl är dags.
– Som pensionär är det omöjligt att flytta till nybygge, min pension räcker inte. Så det är till Solbacken jag måste, säger hon.
Exakt när det kommer ske vet hon inte i dagsläget. Men klart är att stängslet kryper allt närmre.
– Det här hade man inte kunnat ana när man flyttade in, att hela samhället skulle tömmas. Men det är som det är, säger Birgitta Andersson.