Under ett flertal år har de så kallade växthuseffekterna ventilerats, det att vi håller på att få ett varmare klimat. Det i sin tur beror bland annat på att vi släpper ut allt mer växthusgaser, framför allt koldioxid. Många tror inte på teorierna, andra ser en kommande ekologisk katastrof som oundviklig. Min tro står bergfast, vi går absolut mot varmare tider.
Året var 1996 när jag för första gången riktigt kunde skönja en förändring. Några polare och jag befann oss i de övre delarna av Kaitumälven. Det var i mitten på september, tjugo grader varmt och full fart på både harrar och nattsländor. Vi sprang omkring med uppkavlade ärmar och kunde naturligtvis bara njuta av de varmaste brittsommardagarna i våra liv.
Tio år tidigare hade min gode vän Åke Bodén och jag nyss avslutat ännu en fiskesommar efter Piteälvens stenbemängda harrparadis. Fiskereglerna var sådana att vi inte fick fiska på fjället efter den 31 augusti, inte ens harren var tillåten, trots att den leker om våren. Hemresorna på den tiden var oftast ett halkigt äventyr, med sommardäck på is- och ibland snövägar.
Fram till början på nittiotalet pratade vi allmänt om fenomen som vårflod och fjällflod. Vårfloden kom på eftervåren och försommaren och fjällfloden oftast under de första två veckorna i juli. I vår tid pratar vi inte längre om fjällflod, eftersom den mesta snön redan har smält undan innan juli månads ingång. Något skämtsamt kan vi säga att numera går oftast vår- och fjällfloden på en och samma gång.
Under alla mina år på fjället fanns en viss ordning på allehanda insektskläckningar, något som framför allt en flugfiskare brukar hålla reda på. Min entomologiska rang har varit den att först kläcker bäcksländorna, därefter kommer myggen och knotten. Några dagar in i juli kläcker dagsländorna, företrädesvis fjällåsländorna, harkrankarna och nattsländorna. Sist i ordningen brukar forsknotten uppträda. Den lärdomen funkar inte alltid numera, eftersom värmen oftast kommer tidigare, vilket samtidigt sparkar igång många olika insektsarters kläckningar.
Det var den 8 juli då polare Peter, hans som Emil och jag anlände till klassiska Sandåslandet norr om Kiruna. Roligt var att den kände flygaren Göran Tammert flög oss. Det var hans pappa Hans som 1957 bildade anrika Kirunaflyg.
När vi öppnade dörrarna till helikoptern kom värmen mot oss som en riktig käftsmäll. Det kändes precis lika exotiskt som när vi kliver av planet i Bangkok eller i Singapore. Termometern visade på +32 C?
Plötsligt stod vi där, svettiga och villrådiga på en snustorr och frasande fjällmyr. Tystnaden var kompakt och inte ens den trevliga ljungpiparen var i farten. Eftersom vi befann oss på sandåsarnas land, var det naturligtvis harren vi var ute efter.
Redan från början hade jag lärt mig att fjällets kallvattenfiskar, som öringen, rödingen och harren, förfäktade en vattentemperatur kring 10-12 grader. Numera vet vi att harren tål betydligt varmare vatten, en sanning som förmodligen gör arten till en överlevare i ett hetare klimat.
I min dagbok kan jag läsa att den kallaste dagen på fjället var +27C och att den varmaste var +34C. Inte underligt att korven surnade efter en dag.
Fisket blev naturligtvis därefter. När vi vandrade efter stränderna simmade harrarna ut från jokkens busköverhängda stränder. Där tog de skydd mot den svidande värmen. Visst fick vi en och annan harr, framför allt Emil, som var den mest idoga av oss i gänget.
Myggen och knotten kom fram på eftermiddagen och kvällen. Om dagarna var vi däremot totalt omsvärmade av historiska mängder med broms. Av dag- och nattsländor såg vi ingenting. Trettio år tidigare fick vi nysnö på samma plats. Världen har förändrats.