Bilen, en Ford Thunderbird från 1960, ägs av Kjell "Firro" Hansson, men eftersom han var en av arrangörerna lät han kompisen Kenny Ärlebrand få äran att ratta den gamla jänkaren. Med i bilen var barnbarnen Alice och Arvid Karlsson samt Alice pojkvän Hugo Eriksson.
Till viss förtret fick Arvid, åtta år, lämna passagerarplatsen fram åt tidningens reporter och istället sätta sig där bak bredvid storasyster Alice och hennes pojkvän Hugo. Men det var snabbt glömt så snart kortegen rullade ut från Nunisparken.
– Det är tur att vi nästan åker först. Hamnar man sist i den här kön har man problem, säger Hugo.
Har du åkt en sån här fin bil tidigare?
– Tror du att jag fanns när den här bilen kom eller?
Nej, det gjorde ju inte ens jag. Men du kanske har åkt med någon tidigare?
– Ja, men om jag fick en själv så skulle jag skrota den.
Du gillar inte bilar alltså?
– Inte gamla bilar. Jag vill ha en sån som vi har hemma. En Volvo med inbyggt internet. Då kan man ladda ner spel och sånt.
Den gamla Forden är en av de första bilarna i kortegen och bakom oss rullar flera hundra bilar i en kö som ringlar sig flera kilometer lång. Gällivaresommaren visar sig från sin absolut finaste sida - det är strålande solsken och minst 25 grader varmt i skuggan. Perfekta förhållanden för att åka nedcabbat. Alice sjunger med i musiken från sin mobiltelefon och morfar Kenny nynnar med till 50- eller 60-talsklassikern. Lillebror Arvid roar sig med att vinka till folk som står längs vägen och frågar en gång varannan minut om det är långt kvar till bron.
– Har vi redan kört förbi bron "moffa"?
– Nej, inte än. Jag säger till när den kommer.
På bron som går över vägen strax innan vi kommer in till Gällivare står Arvid och Alice mamma och pappa och väntar och Arvid är lite otålig på att få vinka.
Men han behöver inte vänta så länge. Uppe på bron har mamma och pappa sällskap av en hel hop med människor, men Arvid ser sina föräldrar och vinkar frenetiskt när vi kör under bron.
Och snart glider vi in i Gällivare.
– Oj! Det är både en människomassa och en bilmassa här. Jag har aldrig sett så många människor i Gällivare.
Tror du att de kommit hit för din skull?
– Ja, alla personer har kommit för mig. Eller, nej, det har de nog inte.
Vid järnvägsstationen kör Kenny åt sidan så jag kan kliva ur bilen. Jag tackar för färden samtidigt som Arvid snabbt hoppar fram till sätet bredvid "moffa".
– Äntligen!