Efter olyckan har Gun-Sofie fått ett trygghetslarm av Gällivare kommun. "Min mor kan ju vara tjurigare än en gammal fjällbjörk, så det tog ett tag att övertala henne. Men hon gav med sig när jag sa att det skulle vara en trygghet även för mig.", berättar Micael.
Strax efter midnatt den 8 mars vaknade Gun-Sofie Nordström med värk i sitt ena knä. Hon har opererat bägge höfterna och ett knä, nu är det dags för nästa.
– Jag har svår värk och kan ibland vakna på nätterna. Så jag steg upp och gick in till badrummet för att smörja benet, berättar hon.
Hon smörjer in benen dagligen och huden har blivit tunn. Gun-Sofie tror att det var därför det gick så illa när hon råkade riva av en sårskorpa.
– Blodet rann inte, det sprutade som en stråle rakt ut.
Trots att Gun-Sofie plötsligt befann sig i en skrämmande och livshotande situation, med blod som sprutade från en sprucken åder, behöll hon lugnet.
– Först försökte jag vira en handduk över såret, men jag hade ett långt nattlinne på mig och det var redan jättemycket blod, så det gick inte.
Hon förstod att hon inte skulle klara sig själv, att hon skulle förblöda om hon inte fick hjälp.
Hennes enda tanke var att ringa sin son.
– Men det var ju redan blod överallt, fötterna var nedblodade och golvet var fullt av blod, så jag tänkte "halkar jag här i hallen så är det kört, då dör jag". Så jag kröp ut i hallen och in i sovrummet där jag hade mobilen.
Klockan 00:22 ringde mobilen i huset hos Micael Nordström, 59, i Koskullskulle. Tidigare på kvällen hade han och frun Kristina ätit middag hos Gun-Sofie. Eftersom klockan var så sen förstod han att något allvarligt hänt.
– Det enda jag hör är att mamma ropar: Micael, jag håller på att förblöda! Jag förblöder! Jag blev så klart chockad, men jag började inte fråga var hon blöder utan sa att vi lägger på och ringer 112, säger Micael.
"Jag har ju blivit inpräntad redan från när jag gick i småskolan att man ska ringa SOS om det är nödläge. 112 ska ju vara räddningen. Och då kan man ju verkligen undra vars vi är på väg när något sådant här får inträffa.", säger Micael.
Men vad som hände då hade han aldrig kunnat vänta sig.
– När jag kom fram och operatören frågade vad som hade hänt sa jag "ni måste skicka en ambulans till Lasarettsgatan. Min mamma Gun-Sofie Nordström håller på att förblöda" och uppgav även portkoden.
Operatören svarade att de måste ha hennes telefonnummer.
– Jag förstod inte vad hon menade, frågade varför och sa att de måste skicka en ambulans med detsamma. Men hon svarade att hon inte kommer skicka någon ambulans och att hon behöver min mammas telefonnummer så att de kan prata med henne.
I lägenheten på Lasarettsgatan höll Gun-Sofies krafter på att sina.
– Men jag kunde tänka tanken att låsa upp ytterdörren så att ambulanspersonalen kommer in. Jag vet inte hur, men med mina sista krafter lyckades på något sätt öppna den. Sedan föll jag ihop och minns inget mer.
Det tog bara 14 minuter för Micael att ta sig hemifrån Koskullskulle till sin mamma på Lasarettsgatan i Gällivare. "Jag har aldrig någonsin kört så fort tidigare", säger han.
I Koskullskulle skyndar klär Micael på sig, hoppar i bilen och kör iväg. Han säger att han aldrig kört så snabbt som han gjorde den natten.
– Det är ju trots allt över en mil till min mamma från där jag bor. Och jag körde som en vettvilling, det gällde ju min mammas liv.
Åtta minuter efter att Micael avslutat samtalet med sin mamma ringer mobilen igen. Han har då hunnit ut på Kirunavägen.
– Det var larmoperatören på 112 igen och hon sa att de inte kan få tag på min mamma. Jag svarade "nej, det var ju det som jag sa. Hon har ju tappat medvetandet nu. Hon håller på att dö. Ni måste skicka en ambulans nu".
Men operatören på 112 ska, än en gång, ha sagt att hon inte skickar en ambulans.
– Jag var inte supermild i mitt anförande direkt och sa att om min mamma dör så kommer jag att ställa SOS till svars. Samtidigt svängde jag upp på gårdsplanen utanför mammas hus.
Micael rusade upp för trapporna till lägenheten.
– Det jag mötte när jag kom in i lägenheten är något man aldrig vill se. Mamma låg i en blodpöl på hallgolvet. Det var fullt med blod överallt – hallen, sovrummet och badrummet. Jag har aldrig sett så mycket blod.
Det är tydligt att Micael fortfarande är starkt påverkad av händelsen. Han tittar på sin mamma och försöker hitta orden.
– Du var ju inte vid medvetande när jag kom in då...utan jag fick ju...jag kunde ju...direkt när jag kom in så ringde jag upp 112 igen.
Klockan var då 00:36, endast 14 minuter efter att han var hemma i Koskullskulle och just hade avslutat samtalet med sin mamma.
– Du stoppade ju blodet Micael, säger Gun-Sofie.
– Jo, och jag fick igång dig igen. Så du vaknade till och jag kunde prata med dig.
– Ja, jag hörde dig långt, långt borta.
Micael förband såret och lyckades stoppa det kraftiga blodflödet.
– När 112 svarade var det en annan operatör och hon skulle ha reda på vad jag hette och sånt där, men jag sa "skit i vad fan jag heter och skicka en ambulans istället". Operatören svarade att jag skulle lugna ner mig och ja, det behövde jag nog kanske göra, men jag sa "vi måste ha en ambulans. Nu!"
Nu skickade larmoperatören en ambulans, behöll kontakten och berättade kontinuerligt hur långt bort den befann sig.
– Det tog kanske fem-tio minuter. Men det var väldigt långa minuter, säger Micael.
Ambulanspersonalen tog över när de kom till lägenheten. De bar ner Gun-Sofie till ambulansen och körde till Gällivare sjukhus.
– Ambulanspersonalen var fantastisk. Och likaså personalen som mötte upp på sjukhuset. De var verkligen enastående, säger Micael.
"Ambulanspersonalen var fantastisk. De var lugna och gjorde allt metodiskt och bra. Men hade jag inte varit hemma utan i stugan hade min mor inte levt idag", säger Micael Nordström.
Gun-Sofie fick stanna kvar på sjukhuset i ett par dagar för att få lite blod och vila upp sig. När vi träffas hemma i hennes kök har det gått knappt en halv vecka sedan olyckan. Men i lägenheten finns inga spår av händelsen kvar.
– När ambulanspersonalen var på väg nedför trapporna med mamma möter vi min fru Kristina. Hon gick upp till lägenheten för att göra rent. Hon ringde mig sen och sa att hon inte visste var hon skulle börja, det var ju blod överallt. Men hon var kvar nästan hela natten och tog hand om allt. Sedan ägnade vi hela helgen åt att tvätta mattor och annat. Och slängde saker, säger Micael.
Micael säger att det är en sak han inte kunnat släppa. Att det kunnat sluta betydligt värre om olyckan inträffat en annan dag.
– När det gått några dagar får man ju en känsla kring hur otroligt nära det egentligen var. Hade det hänt ett dygn senare, natten mellan fredag och lördag, säger Michael och tystnar en stund.
– Då hade min mor inte levt idag. Då hade jag och Kristina varit ute i stugan utanför Porjus och då hade det tagit åtminstone 45 minuter för mig att ta mig hit.
Gun-Sofie och Micael är upprörda och kritiska till hur larmoperatören hanterade situationen. De vill ha svar av SOS alarm hur det kunde hända och vilka rutiner de har. De vill att det uppmärksammas så inte fler utsätts för samma sak.
– Det är ju inte meningen att folk ska ligga hemma och dö bara för någon slags principsak. Det måste till en förändring. Så att inte fler drabbas, säger Gun-Sofie.
Enligt Gun-Sofie Nordström och hennes son Micael Nordström har SOS Alarm hört av sig och beklagat det inträffade och även erkänt att larmoperatören tog fel beslut när hon vägrade skicka en ambulans hem till Gun-Sofie.
När NSD kontaktar SOS alarm får vi ett skriftligt svar av Douglas Norström, ansvarig för press- och samhällskontakter. Han skriver att de, i den mån det är möjligt, vill prata med personen larmet gäller.
"Om berörd person inte är talbar eller närvarande så har vi givetvis rutiner för sådana situationer. Direktkontakt är alltså önskvärt, men ingen absolut förutsättning för att vi ska larma ut resurser. Hur våra interna rutiner och regelverk ser ut är däremot inget vi delar publikt."
Han uppmanar Gun-Sofie eller sonen att ta kontakt för att reda ut vad som faktiskt sagts i samtalen.
Några dagar efter att NSD tar kontakt med SOS alarm blir Micael och Gun-Sofie uppringda.
– Jag pratade en bra stund med en man på företaget och han sa att de gjort en analys av samtalen och att "vi kan inget annat säga än att vi har gjort fel. Med de uppgifter du gav i telefonen ska inte operatören tveka om att skicka en ambulans". Han sa att med tanke på de uppgifter jag gav - mitt namn, min mors namn, hennes adress och telefonnummer och portkoden ska operatören validera uppgifterna och inse att det är ett skarpt läge, berättar Micael.
Det har bara gått några veckor sedan Gun-Sofie Nordström höll på att förblöda på hallgolvet hemma i sin lägenhet och operatören på SOS Alarm vägrade att skicka ambulans när sonen Micael Nordström ringde.
SOS alarm ska enligt Micael ha sagt att de ska gå till botten med varför det blev fel och ha lovat att återkoppla till Micael och Gun-Sofie när de utrett händelsen.
– Han sa att han lyssnat på samtalen med både den första och andra operatören flera gånger. Och att med det samtalet som jag hade med den första operatören så rådde det inget som helst tvivel om att man ska skicka en ambulans. Så känslan är att de tagit det här på största allvar, det känns bra.
– Men jag sa också till honom att i och med det beslutet som operatören tog så riskerade de ju två liv. Jag körde ju precis allt vad bilen gick från Koskullskulle till Gällivare. Det får inte gå till så här.
Även Gun-Sofie känner sig glad över att SOS erkänt att de gjort fel.
– Men jag vill gärna veta vad operatören har för förklaring till varför hon inte skickade en ambulans när Micael var så klar. Man skojar ju knappast om sånt när man uppger både sitt namn, telefonnummer och adress, säger hon.
Blodet sprutade ur Gun-Sofie Nordström trasiga åderbråck. "Jag tänkte 'halkar jag här i hallen så är det kört, då dör jag', säger hon.
Personen som ringde upp Gun-Sofie lovade att återkomma så snart som möjligt.
– Han sa att han tyckte det var mycket märkligt att operatören inte varit mer lyhörd för rösten, för Micael lät ju mer eller mindre hysterisk under samtalet.
Gun-Sofie känner sig fortfarande väldigt påverkad av det som hände.
– Ja, det har tagit på mig ganska mycket faktiskt. Jag känner mig darrig och har dåligt med energi, normalt sett är jag ju frisk. Visst har jag en hög ålder, men jag dansar linedance, bowlar och håller igång. Så det här har blivit ett riktigt bakslag för mig, säger hon.
Men hon tror att händelsen skapat ett trauma för Micael.
– Det var en fruktansvärd syn för honom när han kom hit och såg mig i det skicket. Så nu skickar jag sms till honom flera gånger om dagen så att han vet att jag är vid liv, säger Gun-Sofie och skrattar.
Halvt på skoj, halvt på allvar.