Det finns ett ämne Aimo Liukku inte pratar om i radion och det är självmord.
– Min son tog bort sig och jag har levt med det fruktansvärda som hände i tio år, berättar han.
Trots det vill han att andra som drabbas ska veta att man kan leva med sorgen.
– Jag vill säga till varenda en att det är fruktansvärt när det händer, man kan inte andas. Det är det mest ohyggliga som finns, det finns inget värre. Men det går att leva med det.
Tankarna som kommer då en förälder mister ett barn är många. Sonen var 20 år när han avslutade sitt liv.
– Vad har brustit, vad gjorde jag för fel, varför såg jag inte till att mitt barn lever? Känslan av att ha misslyckats förtär en, säger han.
Vid ett tillfälle mötte han en man på kyrkogården som delade med sig av några ord som han säger stämmer:
– Det ska gå fyra årstider innan du någorlunda kan samla dig. När du kommer till femte årstiden börjar du leva så du klarar av det. Men det är fan inte lätt.
Mer än så vill Aimo Liukku inte berätta.
I år är det 25 år sedan Aimo Liukku av en ren slump började på närradion. Han frågade dåvarande chefen Klas Holmgren om han fick prova på att sända radio. Det fick han.
– På den tiden visste ingen vad närradion var och jag bestämde mig från dag ett att jag skulle göra något åt det, säger Aimo Liukku.
Han lämnade en brevlåda utanför radion tillsammans med papper och penna. De som ville kunde lämna lappar med tankar och funderingar som han sedan läste upp på torsdagskvällarna.
– Ungdomarna tyckte det var jättekul, på den tiden fanns ju inte internet så det var lite flirtar och sånt, säger Aimo Liukku.
Men arbetet har också inneburit hot.
– Polisen Ingemar Holma kom och berättade om knarket i samhället. Det blev en succé och sågs inte med blida ögon. Jag blev hotad och påhoppad så till den milda graden att Säpo (Säkerhetspolisen) blev inblandad. Jag ringde dåvarande kommunalrådet Tommy Nyström som i sin tur ringde Säpo.
De sista åren har han fått en annan roll i samhället tack vare närradion.
– Många kontaktar mig och vill ha hjälp, kanske jobb eller lägenhet. De vet att jag har ett stort kontaktnät. Jag hjälper dem men jag pratar aldrig om det i radion.
– Jag har en ledstjärna, att man ska göra något bra varje dag utan att vilja ha något tillbaka, säger Aimo Liukku.
Som tonåring var han bråkig, säger han själv, en ”problemunge”.
– Kan man inte bli bäst på att vara bäst kan man bli bäst på att vara sämst. Om jag sparkade in ett skåp såg folk mig, säger han.
Gunillaskolan blev rikskänd år 1976 då den som första skola i Sverige stängdes på grund av våld och hot. Aimo Liukku säger att han blev beskylld för att vara den som stängde skolan.
– Men många år senare fick jag veta att skolan använt mig som svepskäl att stänga skolan, det fanns ett missnöje mellan lärare och kommunen, säger han.
Nästa år måste han flytta från sin bostad i Malmberget på grund av gruvans utbredning. Han är född i Koskullskulle men flyttade till Malmberget i slutet av 1960-talet. Han ser inte fram emot att behöva flytta men säger:
– Jag har inget emot samhällsomvandlingen, den är bra. Men det som jag verkligen inte kan förstå är hyrestrappan. Jag hoppas jag har fel men jag tror det kommer finnas många människor som behöver söka stöd av socialtjänsten på grund av dyra hyror.
– Jag är rädd för att utflyttningen kommer skena, folk flyttar redan till kusten.
– Det kommer att bli jättebra att bo här, det vill jag poängtera, människor kommer att lockas hit. Och jag blir kvar, jag älskar den här bygden.