Projektet "Tid att minnas" väcker många tankar, känslor och minnen. Två systrar från Finland med en dramatisk barndomshistoria är Ellen Lundgren och Terttu Waranperä. När Ellen var elva år och Terttu sex blev de föräldralösa. Året var 1949 och syskonskaran vägrade låta sig splittras.
- Vi hade jordbruk och stannade kvar och skötte gården. Äldsta pojken var 17 år, de två yngsta tog moster hand om, säger Ellen Lundgren.
Veden stals
Barnen sålde kottar och odlade potatis, men motgångar kom. Hästen dog och veden stals.
- Så kom vintern, ingen mat, ingen ved. De äldre sökte plats och gifte sig, de yngre åkte till skolhem. Jag var 14 år och ensam kvar. Jag lånade en häst med kärra, lastade fåren på kärran och låste dörren för sista gången. Med kossan efter mig färdades jag två mil, säger Ellen Lundgren.
Hon lämnade djuren hos mostern och sökte plats som piga.
- Vi hörde att Sverige var ett fantastiskt land där folk hade Volvo och fina kläder. Lika bra och fara och kolla, säger systrarna som inte ångrat sig.
"Byn bombades 50 gånger"
I projektet dokumenteras Finska klubbens historia och de enskilda medlemmarnas historia som ska mynna ut i en bok och en utställning.
- Det är både skratt och gråt. En 93-årig man som varit med i kriget hade aldrig tidigare berättat sin historia. Vilken lättnad när han äntligen fick berätta, säger Ellen Lundgren.
Osmo Koistinen var nio år när ryssarna tog Karelen. Han berättar att byn bombades 50 gånger, grannar och släktingar dog.
- Vi bodde i byn Mattgashelge, en järnvägsby som föll i ryssarnas händer. Byn brändes ner och gränsen stängdes. Det tillhör fortfarande Ryssland. Det var en hård tid och en sorg när vi tvingades lämna hembyn, men vi klarade oss. När bomplanen kom lade vi oss på marken, en 12-årig skolkamrat ställde sig vid ett träd och lufttrycket tog död på honom, säger Osmo Koistinen.
Osmo kom till Sverige, gifte sig och fick två döttrar, jobbade som gruvarbetare och bor i trivsam villa.
- Det blev bra här. Vi har rest mycket, i tio länder. I bland bakar vi mammas specialitet, karelska piroger med potatis och risgrynsgröt. Minnena lever, säger Osmo Koistinen.
Svåra krigsminnen
Hilkka Henriksson flyttade två gånger från Karelen.
- Vi sprang ut i skogen när bomberna föll. Vi hittade en skalle i ett stenröse och man var verkligen rädd. Vi evakuerades från Finland. I Gällivare blev det jobb på lasarettet, de tre sönerna växte upp, studerade och fick bra yrken, säger Hillka Henriksson.
84-åriga Tyra Malmefjäll från Narken, gifte sig med Arvid Ylipooranen. Sedan blev det namnbyte, för ingen kunde uttala namnet.
- Han hade svåra krigsminnen. Våra sju barn talar både finska och svenska. Maken talade finska med dem. Finska klubben har betytt mycket för oss, säger hon.
Projektet har fått 159 000 kr i statligt minoritetsspråksstöd. Finska klubben med 87 medlemmar har kontakter med Finland och finska tidningar har uppmärksammat projektet.