I sex delar granskar vi Gällivare kommuns agerande under coronapandemin.
Eva Dynesius är som vanligt på väg till sin anhöriges LSS-boende i Gällivare. I dörren på boendet stöter hon ihop med två anställda på boendet. Hon hälsar och undrar hur läget är.
– Jag brukar vanligtvis säga "har ni det bra här" och då blir svaret oftast "Jo, vi mår bra". Men den här gången fick jag bara svaret att min anhörige mådde bra, säger hon.
Internt har kommunen då gått ut med information till sina anställda att hänvisa anhörigas frågor till enhetschefen. "Om/När anhöriga eller andra har frågor som gäller annan/annat än deras anhöriga ska medarbetare hänvisa dem till enhetschef. Om anhöriga ringer när enhetschef inte finns i tjänst meddelar ni att de är välkomna att återkomma med sina frågor när enhetschef finns på plats", står det i dokumentet.
Vidare informeras anställda inom socialförvaltningen att de arbetar under sekretess och att de inte får lämna ut någon information.
"Om medarbetare blir kontaktade av media ska hänvisning göras till säkerhetschef Andreas Pääjärvi. Medarbetare ska inte svara på någon fråga alls från media."
Dokumentet är undertecknat av Lena J Nilsson, avdelningschef för avdelningen för funktionshinder.
– Det är anmärkningsvärt att när det är en potentiellt livsfarlig sjukdom lägger man locket på men när det går magsjuka på boendet sätter man upp lappar och ber folk om att hålla sig borta, säger Eva Dynesius.
Hon söker därefter enhetschefen, utan att få kontakt. Då väljer hon, efter kontakt med ansvarig sjuksköterska, att ta med sin anhörige till familjens stuga.
– Min anhörige är i riskgrupp, då han har en funktionsnedsättning. Det är galet att min anhörig ska behöva oroa sig för om någon på hans boende är sjuk och att han eventuellt ska kunna smittas i sitt eget hem, säger Eva Dynesius.
Som vi visar i nästa artikel döms Gällivare kommuns agerande ut av ledande experter. Olle Lundin säger att kommunens vägran att lämna ut information om smittoläget har satt brukare i fara för deras liv.
– Det är en plikt för socialförvaltningen att se till att de boende har en trygg och säker boendemiljö – hur kan de då agera så att de hellre väljer att utsätta en boende för en potentiell livshotande smitta än hjälpa denne att komma till en säker omgivning, säger Eva Dynesius.