Närheten till naturen är ett måste för Elisabeth Landby. Och hemma i Koskullskulle har hon skogen intill knuten.
Med en pappa som var läkare och en mamma som var sjuksköterska var det länge en självklarhet att vad Elisabeth Landby skulle bli när hon blev stor.
– Jag var helt säker på att jag skulle bli läkare. Det var det som jag drömde om, säger hon.
Men livet blir sällan som man tänkt sig.
– Jag hade nog lite för roligt i gymnasiet. Jag hade inte dåliga betyg, men de var inte tillräckligt bra för att komma in på läkarutbildningen. Ett tag funderade jag på att utbilda mig i Ryssland istället, men när min pappa sa: "åk du, men du får aldrig ett läkarjobb i Sverige med en rysk utbildning" så bestämde jag mig för att skita i det.
Elisabeth gick naturprogrammet på gymnasiet och när hon tog studenten 1999 kände hon att hon behövde komma från Gällivare och göra något helt annat ett tag.
– På den tiden fick man flyttbidrag av Arbetsförmedlingen om man fick jobb någon annanstans. Så jag och en kompis fick 11 000 kronor var och hoppade på tåget till Stockholm och började jobba på Burger King. Lönen gick till skor. Och att ha roligt i Stockholm.
Efter något år i Stockholm hade Elisabeth släppt drömmen om att bli läkare, men nu var det istället något annat som lockade.
– Jag ville se världen. Och det gjorde jag. Jag var i Barcelona i tre månader, Paris i en månad, Thailand och Frankrike. Jag var ute ett tag, sen åkte jag hem och jobbade ihop pengar och åkte iväg igen. Jag tror att jag jobbat på varenda restaurang i Gällivare.
Efter att ha sett världen i några år började hon känna att hon borde försöka ta sig vidare i livet, men visste inte riktigt vad hon ville göra.
Bakning är både ett fritidsintresse och en passion för Elisabeth Landby. "Jag bakar jämt. Det är ett sätt att koppla av", säger hon.
– Jag hade en kompis som läste ekonomi på Linnéuniversitetet i Växjö och hon tyckte att jag borde hoppa på, så det gjorde jag - även om jag egentligen inte alls var sugen på ekonomi. Det var jätteroligt.
Studierna gick bra, Elisabeth trivdes i Växjö och hon var engagerad i studentlivet även på fritiden. Men hon läste aldrig klart.
– Nej, jag tog aldrig min civilekonomexamen. Jag har några poäng kvar och har en dröm att fixa dem och ta examen någon gång i framtiden, men vi får se.
Vad blev det istället?
– Det blev Leksand och en folkhögskola. De hade en utbildning som hette "entreprenörskap inom upplevelseindustrin". Det var såklart en stor kontrast jämfört med Växjö, men jag trivdes jättebra och stannade i två år.
Under åren i Leksand började en ny dröm växa fram.
– Ja, då visste jag vad jag ville. Jag skulle bli egenföretagare hemma i Gällivare och jag skulle jobba inom upplevelseindustrin.
Det var stor skillnad på folkhögskolans studiemiljö jämfört med universitetet.
– Alltså, det var ju jättelugnt. Det var som att gå från gymnasiet till lågstadiet. Men det var nog meningen, det gav mycket utrymme för reflektion. Jag skrev affärsplaner och testade många idéer på klasskamrater. Vi bollade med varandra. Det var en väldigt fin tid.
Direkt efter skolavslutningen sommaren 2006 vände Elisabeth tillbaka hem till Gällivare.
– Jag drog igång redan på sommaren. Hemma i Gällivare hade jag ju kontakter och kunde kommunen. Även om jag flydde hals över huvudet när jag tog studenten har jag ändå vetat att jag skulle tillbaka någon dag.
2015 vann Elisabeth Landby pris som Norrbottens mest företagssamma människa. "Tyvärr finns det fortfarande en misstänksamhet mot företagare bland politiker i Gällivare. Det har levt kvar ett synsätt om alla företagare är kapitalister som skor sig på andra. Jag tycker att man borde lyckats ta sig loss från det där – det är ju ändå 2023 nu.".
Varför ville du tillbaka?
– Jag har alltid känt en stor kärlek till Gällivare. Det gör jag fortfarande.
Hur vill du beskriva den kärleken?
– Det var en väldigt bra plats för mig att växa upp på. En trygg och varm start på livet. Och det är det fortfarande för mina barn. Sen är ju naturen väldigt viktig. Jag värdesätter att ha plats, yta och lite enslighet – att det finns inom räckhåll. Jag kan inte se mig själv bo i en lägenhet i en stad. Inte om jag ska vara lycklig. Gällivare har sina problem och har mycket att jobba med, men jag kommer alltid att vara en stor ambassadör för kommunen.
Vad är din bild av Gällivareborna?
– Oj, vilken svår fråga! Men man förställer sig inte så mycket här. Det är både på gott och ont. Det kan vara väldigt charmigt, men samtidigt kan det spegla sig i jantelagen. Du får inte vara för lycklig. Du får inte sticka ut för mycket. Och just den biten har jag svårt för.
Elisabeth Landby är en av de som engagerat sig för Tahira och Duua Masood, som utvisades från Gällivare till Pakistan i januari i år. Hon säger att hon är väldigt besviken och bitter på Migrationsverket, politiker och migrationspolitiken. "Nu kan jag nästan känna att jag har gett upp. Jag vet inte vad vi kan göra mer.". Från vänster Maria Sätterqvist, Sofia Isaksson Fors, Tahira Masood och Elisabeth Landby.
Du är ju en välkänd Gällivareprofil och sticker ut en hel del. Har det varit problematiskt på något sätt?
– Jo, ibland har det faktiskt varit jättejobbigt. Ett tag skrevs det väldigt mycket i kommentarsfält och på sociala medier . Folk kunde vara riktigt elaka. Ibland var det saker som gjorde ont att läsa och vissa gånger kunde jag bli vansinnig. Men jag är ju delvis en offentlig person och kan inte göra någonting åt det. Så för att överleva har jag valt att ignorera det. Men det skrivs ju mycket fint också, så det finns mycket som är positivt med att vara offentlig. Många kommer fram till mig, hälsar, tackar och berömmer. Det väger upp allt annat, säger hon.
Idag, 17 år efter att hon kom hem igen, driver hon fyra företag, varav ett tillsammans med sin sambo Dan Broström och två tillsammans med Dan och Erica Stridsman. De har totalt runt 25-30 anställda.
Elisabeth Landby är glad över att ha fått växa upp i Gällivare. Föräldrarna var och är fortfarande en stor trygghet. Hon säger att hon är väldigt lik sin egen mamma Airin. "Mamma är alldeles galen. Och väldigt väldigt glad. Hon är otroligt nära till skratt. Det har jag också".
Hur är du som chef?
– Jag är mamman, det säger de flesta. Jag tar hand om dem och hjälper dem i kontakter med myndigheter och sånt. Men jag har också haft några många duster genom åren. Jag är aldrig elak, men nog kan jag vara hård ibland.
Hur träffade du din man?
– På min balkong i augusti 2012. Han är målare i grunden. Han kommer från Landskrona, men hade sökt lyckan norrut. Företaget han jobbade på skulle måla om balkongerna där jag bodde. Jag bjöd på kaffe och sen blev han kvar.
Elisabeth Landby bor i ett stort gammalt trähus i Koskullskulle tillsammans med sambon Dan Broström och döttrarna Isadora och Grace. Fondväggen, en plywoodskiva, med ett bergslandskap har Elisabeth målat själv.
Hur är det att jobba ihop med den man lever med?
– Det går väldigt bra faktiskt. Det gjorde vi redan på första dejten då vi målade i ett av husen jag ägde. Sen är det klart att vi ryker ihop ibland, men vi försöker att inte ta med det privata till jobbet.
Är ni lika som personer?
– Haha, nej, vi har helt olika personlighetsprofiler. Jag är väldigt extrovert, lite extrem, älskar och stå på scen och vara i centrum. Det är inte alls ett mål för Dan – han är mer jordad än jag. Mer eftertänksam, strävsam och ganska lugn.
Du pratar mycket om drömmar – vad drömmer du om idag?
– Att flytta en gång till. Se något annat. Och sedan komma hem igen. Men det är ett ganska stort steg, så vi får se. Sen älskar jag ju att stå på scen och där har jag också en dröm, men jag har inte riktigt målat klart den bilden ännu, så jag väntar med att berätta om den.
Elisabeth Landby har två döttrar tillsammans med sambon Dan Broström - Grace, tre år och Isadora, fem år. "Isadora är nog den som är mest lik mig till sättet. Hon är lite teaterapa, men det är visserligen Grace också.", säger Elisabeth.
Att få ta plats och vara i centrum är något som Elisabeth Landby älskar och hon blir ofta anlitad som konferencier eller moderator vid olika event i Gällivare. På årets Näringslivsgala på Grand hotell Lapland var hon en av konferenciererna.