Snacka om en modfälld vår. Veckorna rasade i väg, älgjakten skymtade i sommarens horisont och jämthunden vädrade på helspänn under skogspromenaden och gav upphov till ett sting av längtan. Samtidigt slogs jag hela tiden ner av något som jag bara kunde tolka som fakta. ”Jag jagar också, men har inte hitta något jaktlag sedan jag flyttade hit”. ”Min sambo ville också jaga, men han hittade inget lag så han gav upp”. Det här är bara några av de uttalanden jag fått höra av folk jag stött på sedan min flytt till Norrbotten i påskas. ”Älgjakten är helig, det är svårt att ta sig in”, säger en tredje person. När även Jägareförbundet, länsstyrelsen och skogsbolag skrivit under på detta och sedan slussat mig vidare till en jakt- och fiskeförening som aldrig återkommer med svar har paniken vuxit hos mig. Kostade flytten till dessa milsvida skogar mig ett av mina största intressen? Är älgjakten så helig att man sätter en minskning av jägarkåren framför att våga bekanta sig med nya jägare? Och det är självklart inte bara i detta län som problematiken existerar.
Under alla möjliga jaktreportage i tre av de nordligaste länen har jag fått ta del av glädje, brinnande intressen, etik och medvetenhet. Men också avundsjuka, bitterhet och jantelag. Älgjakten är ett känsligt ämne för många, och det är få som högljutt och öppet vill opponera sig. Men nog kan vi jägare komma överens om en sak - jakten handlar inte bara om rekreation och föda. Det finns så många bitar som gör jakten till en viktig del i hur våra viltstammar ser ut och mår. För att hålla viltstammar på en bra nivå så behövs jakten. För biotoperna, för skogsbolagen och inte minst för trafiksäkerheten, där en nolltolerans för viltolyckor är målet. Men för att genomföra detta skogliga uppdrag behövs även jägare.
Vi som vill sitta och frysa, vi som vill kliva ner oss i myrarna och vi som hör en 21-taggare vid minsta kvist som knäcks.
Jägarkåren har i en tid nu befunnit sig i en generationsväxling, som fortfarande pågår för fullt. Äldre jägare ställer in bössan i vapenskåpet permanent medan antalet nya jägare som tar ut en splitterny bössa för första gången ökar kraftigt. Det här är en växling som behövs.
På Jägareförbundet i Norrbotten bekräftar man detta, och jaktvårdskonsulenten Niklas Lundberg delar med sig av sin teori om att det är rötter som sätter upp stoppskylten. En instinkt att skydda sitt territorium från utomstående. Samtidigt går det att skönja en helt ny sorts nyblivna jägare, där det inte längre bara handlar om tonåringar som nått bössålder, utan de som är närmare 40 år som kanske valt att flytta till hemskogarna, ärvt mark, eller helt enkelt fått upp intresset på senare år.
För att genomföra denna generationsväxling kan man inte hålla jaktlagen hårt slutna och vara rädda för ”utbölingar” som i slutändan har samma mål och viljor för den svenska viltstammen – att den ska vara vid god vigör och att jakt ska ske på ett etiskt sätt.
I Gällivare kommun är en stor del av invånarna inflyttade precis som mig själv. Utan rötter och utan marker. Men så kom beskedet för mig som vägde lika tungt som gammoxen n' Jonke sköt på 80-talet, och tack vare nyfunna vänner får jag i veckan slänga bössan över axeln och sälla mig till mitt nya jaktlag. Men de senaste månaderna har jag märkt att alla inte hittat till ett lika fint och hjälpsamt kontaktnät som mig själv. Så när ska älgjakten sluta vara så pass helig att man stänger ute dem som håller den lika högt? Älgjakten är helig för oss utbölingar också.