Där andra kommuner arbetar med öppenvård och frivillighet har socialförvaltningen i Gällivare gått i motsatt riktning. Förra året omhändertogs över 20 barn omedelbart och placerades i familjehem.
Varför sticker en kommun med 17 000 invånare plötsligt ut i statistiken? I vår granskning Kampen om barnen försöker vi hitta svaret på den frågan.
Det är den 10 november 2021. Utanför kommunhuset i Gällivare har ett 20-tal föräldrar samlats med plakat i händerna. Budskapet är entydigt. "Ge oss tillbaka våra barn".
"Vi står här i dag och höjer rösten för våra barn. Barn har rätt att vara med sina föräldrar. Gällivare socialtjänst har tagit lagen i sin egen hand och slår föräldrarna med den andra handen", sade en av föräldrarna som deltog i demonstrationen, Mariya El Moutaouakkil, till vår reporter Mattias Friberg.
Under drygt ett års tid, mellan oktober 2020 och fram till mitten av december 2021 omhändertogs 24 barn i Gällivare omedelbart enligt lagen om vård av unga, LVU. I flera av fallen rör det sig om små barn, i vissa fall spädbarn. Under hela 2019 omhändertogs två barn omedelbart. 2018 var siffran fem, 2017 två. 2016 omhändertogs fyra. Gällivare har ungefär 17 500 invånare.
"Ibland hämtade vi barn varje vecka", berättar en tidigare medarbetare vid socialförvaltningen.
Socialtjänstlagen säger att i de fall som ett barn eller en ungdom behöver vård och stöd ska detta i första hand alltid ske genom samtycke mellan barnet/ungdomen och dennes föräldrar. "LVU ska alltså tillämpas först när det visar sig att det inte går att få samtycke till den vård som är behövlig för den unge", står det i Socialstyrelsens handbok för socialtjänsten.
Personer med mångårig erfarenhet av arbete inom socialtjänsten som Norr Media har varit i kontakt med, talar alla om LVU som den sista utvägen, när alla andra alternativ är uttömda. När det inte går att samverka med föräldrarna eller när det föreligger ett akut hot mot barnets liv och hälsa.
I flera av fallen från det senaste 1,5 åren som Norr Media har tagit del av har barnen hämtats omedelbart och utan förvarning. En förälder fick ett telefonsamtal från socialförvaltningen och informerades om att barnet hade hämtats från skolan och skulle placeras. Han fick ingen information om orsaken. Han uppmanades att packa ihop kläder och utrustning för vinteraktiviteter.
Till en annan familj kom personal från socialförvaltningen med poliseskort en kväll och tog med sig barnen. Det yngsta barnet var bara nio månader.
Tre syskon i en annan familj omhändertogs och hämtades direkt från förskola och skola, på höstterminens första dag. Det yngsta barnet är i treårsåldern.
De 15 december hålls en ny demonstration utanför kommunhuset. Föräldrar och närstående till familjerna står där med sina plakat än en gång. Med bara en dryg vecka kvar till jul riktar de åter sitt budskap till politikerna i socialnämnden. De vill ha tillbaka sina barn. Eller åtminstone få träffa dem. Skicka julklappar.
Demonstranterna vill ha svar och har i förväg skickat frågor till socialnämndens ordförande, Johannes Sundelin. De kräver att han ska komma ut och möta dem. Men varken han eller någon annan politiker dyker upp. Efter en stund lämnar Sundelin kommunhuset via en sidoutgång. I en intervju i början av februari säger han:
– Jag har välkomnat alla som vill prata och flera har ringt till mig. Vi har haft samtal per telefon. Däremot har jag tackat nej till att stå på en stor demonstration och prata om individfall, men jag har svarat på frågorna som har skickats till mig.
