Teamet bakom dokumentären "Sjaunja - Livet i väglöst land tillsammans" med Daniel Nilsson.
När Kalle Lindelöf klev av tåget visste han att det var tre mils vandring framför honom, en vandring som skulle ta honom genom Europas absolut största myrmarksområde, Sjaunja . Inte på något sätt en lätt väg att gå men Kalle var beslutsam. För kanske fanns lösningen på hans bekymmer i den lilla byn Akkavaara. Kalle hade förlorat sina barns mor och var på jakt efter en barnflicka. Då man på den tiden inte både kunde försörja familjen och vårda barnen. Skulle hon finnas där ute i väglöst land?
– Det var även där min resa till Akkavaara började, eftersom Kalle var min pappas morbror, säger Daniel Nilsson som är uppvuxen i Koskullskulle utanför Gällivare.
Det var på slutet av 1930-talet som Kalle begav sig iväg. 70 år senare skulle Daniel för första gången vandra samma väg och förälska sig i Akkavaara. En kärlek som bara växer sig större och större.
– Det har blivit en livslång kärleksaffär. Från första stund jag var där har det alltid funnits något som lockat mig tillbaka. Helt ärligt tänker jag nog på Sjaunja varje dag. Akkavaara ligger fortfarande ute i väglöst land, det är stökigt och bökigt att ta sig dit men det är ett paradis. Med orörd natur, med både bra jakt och fiske, där jag kan gå ut i skogen och hämta min mat. Det är inte för alla men det är för mig, säger 43-åriga Daniel med ett leende.
Kärleken till platsen lyser även igenom när han medverkar i dokumentären Sjaunja – livet i väglöst land, där ett kompisgäng reser efter Sjaunjaälven för att fiska gädda och samtidigt dyker de ner i Akkavaaras historia. En historia om svåra levnadsförhållanden och isolation, det som till slut skulle göra att byn dog ut.
Akkavaara, som idag är en samlingsplats för ett gäng fritidsboenden, var slutmålet på fiskeresan och där träffade filmteamet Daniel.
– De kom fram till byn och hälsade, satte på mig en mikrofon och sa att nu kör vi. Det var riktigt kul. Vi hade inte planerat något annat än att de skulle komma och hälsa på mig. Det slutade med att jag var ganska närvarande i dokumentären vilket var häftigt.
Hur har det varit att vara med i dokumentären?
– Det var stort att få vara med att göra den. Bara att vara ute i Sjaunja som är mitt drömställe på alla sätt och vis är väldigt fint. Sen att grabbarna som jobbat med produktionen fått fram mycket historiskt material och kan beskriva hur livet var där förr är häftigt. Lägg till alla vackra naturbilder på det. Ett väldigt fint arv att ha från Akkavaara.
Livet som var förr i byn kan knappast beskrivas som enkelt. I en gammal tidningsartikel från 1949 skriver skribenten med fet stil: Att komma till Akkavaara är som att stiga in i 1800-talet. Folket bor på gränsen till det omöjliga och det orimliga.
– Hårdast var det nog för kvinnorna. Männen var mer ute och jagade och fiskade, vilket säkert också var tufft på den tiden men kvinnorna drog de tyngsta lasset med att hand om huset, veden, djuren, laga maten och ta hand om barnen, säger Daniel och kliar sig under kepsen.
När Daniel beskriver livet där idag låter det förvisso inte helt lätt nu heller. Älgar som måste bäras ut ur skogen under höstens jakt, ved som ska huggas och då ska vi inte glömma att ta sig dit under barmarksperioden. Vilket påminner mer om ett triathlon än en tur till stugan. Han börjar med en mil på cykel, nästa mil till fots, där utmaningen är att ta sig igenom sex kilometer av myrmark innan Sjaunjaälven väntar. Där skippar han dock simningen och ror istället över älven, en dryg kilometer.
– Det är också det som är charmen, det ska vara stökigt och bökigt för då blir belöningen mycket större. Just under barmarksperioden brukar jag göra det till en tävling med mig själv där jag ständigt försöker slå mitt egna rekord. Jag tror jag tagit det på 2 timmar och 45 minuter som snabbast och på vintern tar det inte ens en halvtimme med skoter, säger han och skrattar till innan han spanar ut genom framrutan.
– Det kanske är en korp, säger han och pekar på den svarta fågeln som flyger ovanför bilen.
Det är inte första gången under vår bilfärd som Daniel spanar efter fåglar.
– Jag har alltid haft ett stort intresse för fåglar och fågeljakt.
Daniel jagar inte bara fåglar utan även mård. I dokumentären får vi se hur en stock drämmer ned så hårt att hela backen skakar när Daniel visar hur en stockfälla fungerar.
– En gammeldags mårdfälla kan man säga. Mårdjakt handlar om viltvård då en mård äter mycket ägg och fågelungar. Jagar du det får du bättre förutsättningar för fågeljakten, säger han och spanar upp på trädtopparna på sidan av vägen.
Vi är på väg till samma plats, Linaälv station, där Kalle för över 80 år sedan klev av tåget.
– Där framme ligger stationen, säger Daniel och pekar på ett rött slitet hus innan han fortsätter:
– Idag används inte stationen men då var det knytpunkten till Akkavaara som ligger tre mil bort.
Hur gick det egentligen för Kalle?
– Han gick inte de tre milen enkel väg i onödan utan hittade en barnflicka från Akkavaara som han sedan skulle komma att gifta sig med. De byggde sen en stuga på hennes föräldrars gård.
Samma stuga som Daniel idag kallar för paradiset.