Arbetslös sedan 1993

1993 slutade Eric Gerhardsson sitt sista vikariat inom psykiatrin vid Gällivare lasarett. Sommaren därpå vikarierade han vid kommunens äldreboende Vassarahem. Sedan var det arbetslöst i tre år innan nästa jobb som personlig assistent och därpå ytterligare tre arbetslösa år innan ett tillfälligt jobb vid äldreboendet Lövberga. Under 2000-talet har han sökt arbete parallellt med sysselsättning i olika åtgärdsprogram, vilka hittills inte har lett till något varaktigt arbete.
- Vi som började med skogsröjning åt Skogstyrelsen 2005 fick löfte om jobb till 2007 men bara efter ett år bröts kontraktet, säger Eric Gerhardsson, som ser åren gå och inkomst gå förlorad.
- Man är stoppad på alla banker och när pensionen träder in blir det ju hemskt lite man får. Man känner sig som lägsta kasten i Indien och nästan ute på parkbänken.
"En skam"
Att arbetslösheten ju kan drabba vem som helst egentligen när som helst är Eric Gerhardsson helt inne på men säger ändå så här:
- Samtidigt är det som en skam, ett form av misslyckande. Att man hamnat på plankan som fallit och blivit utan jobb är ju inget man skryter med direkt och för många är ju yrket också en stor del av identiteten.
Eric Gerhardsson har förstås träffat många andra i samma situation genom åren och sett misären som kan följa med arbetslösheten på nära håll.
- Den ger upphov till hälsoproblem och sjukdomar, depressioner och andra psykiska problem, rädsla, drog- och alkoholmissbruk, misshandel. Jag var själv ute på hal is en tid men tog mig i kragen, säger han och förklarar hur:
- Det gäller att ha rutiner och det går inte att ligga och sova hela dagen. Själv är jag uppe tidigt. Jag är mycket ute och går på Dundret, tränar styrketräning och är i farten. Jag sitter vid datorn, läser och ser på tv. Och när jag hittar något värt att skriva om skickar jag i väg en insändare. Jag lagar mat och håller undan här hemma. Dagarna går bra men rädslan för vart jag ska hamna i slutänden finns där.
Ibland kommer ilskan över att det är som det är över Eric Gerhardsson men det ser han som ett friskhetstecken.
- Den gör faktiskt att man överlever, säger han.
Orienteringskurs
Sista åtgärden Eric Gerhardsson deltog i tog slut i augusti 2007, sedan dess har det varit stiltje på alla håll fram till i fredags när ett brev från arbetsförmedlingen damp ned i brevlådan. Det var en kallelse till en orienteringskurs med start måndagen efter. Och trots sina tidigare erfarenheter av åtgärdsprogram tänker han gå in i det med öppna sinnen.
- Det finns alltid någon godbit i det. Man får träffa folk och lyssna av vad som händer. Det kan ju vara en öppning om leder till något.
Gruvarbete i Pajala
Eric Gerhardsson sätter också sitt hopp till ett jobb han sökte i september, som gruvarbetare i Pajala. Men han undrar varför det gått så lång tid utan att det kanadensiska gruvbolag som verkar i Pajala har hört av sig.
- Jag vill ha kvar hoppet och inte få ett konkret avslag. Därför har jag inte själv ringt upp och frågat, säger han.

Arbetslös sedan 1993

Sedan 1993 har Eric Gerhardsson, 62, bara haft kortare ströjobb och varit satt i åtskilliga åtgärdsprogram.När NSD träffar honom talar han om vikten av att upprätthålla rutiner och försöka se möjligheterna, för att inte ge upp och gå under i tillvaron som långtidsarbetslös.