Den 19 november vaknar Linda Yngvesson av att telefonen ringer.
– Hej, det är från polisen. Det är ingenting allvarligt som har hänt så du behöver inte bli orolig, men en väktare har hittat din mamma här för en stund sedan och ringde till oss, hon var på promenad utan skor.
Hennes mamma har Alzheimers och har sedan i höstas svårt att klara sig själv. Dagen efter samtalet från polisen ringer Linda Yngvesson till biståndshandläggaren på kommunen och ber om att de ska utöka hemtjänstinsatserna, hon och hennes lillebror klarar det inte längre själva.
– Vi bor i samma hus, hon i källarlägenheten och jag i lägenheten ovanför, så det har varit lätt för mig att hjälpa henne så länge som hon har fixat mycket själv. Men nu har det successivt blivit sämre och hon behöver mer hjälp, säger Linda Yngvesson.
De börjar alltid morgonen med frukost, påklädning och Nyhetsmorgon innan hon går upp till sig och väcker barnen. Före samtalet till biståndshandläggaren har hemtjänsten lämnat lunch och mediciner, men nu kommer man överens om att personalen ska värma lunch varje dag, även middag under helgerna, och sitta med en stund för att se att hennes mamma börjar äta.
Trots det står matlådorna oöppnade i kylskåpet när Linda Yngvesson kommer hem från jobbet. Inte heller alltid när hennes bror Fredrik är där under kvällarna utförs kvällstillsynen som bestämt.
– Ibland får hon lunch men inte mediciner. Ibland får hon mediciner men ingen lunch. Ibland på helgerna får hon varken lunch eller middag. Det blev definitivt ingen avlastning av det här, säger Linda Yngvesson.
Hon har skrivit lappar på medicinskåpet, ringt till enhetschef och hemtjänstgrupp och gjort en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. Ändå fortsätter insatserna att utebli.
– Jag vet inte riktigt vad mer jag kan göra, det kan ju inte vara så här när man blir gammal och behöver hjälp att man sitter ensam och hjälpen uteblir.
Beskedet de har fått från kommunen är att hemtjänstgruppen ska minskas och vikarier plockas bort.
– Det är två månader sedan beviljat beslut, det går inte längre att skylla på att gruppen är för stor. Vi ser ju till att det ändå funkar för mamma, men jag tänker att det förmodligen finns andra som inte har anhöriga som kan hålla koll. För jag kan ju inte tänka mig att det bara är här man missar med en tredjedel.