Karin Müchler är advokat och biträder föräldrarna till de omhändertagna barnen. "Det är skrämmande att det får gå till så här", säger hon om Gällivare kommuns hantering av ärendet.
Familjehemmet är skyldigt att följa umgängesplanen och ska se till att barnet kommer till umgängestillfällena, menar advokaten.
– Gör man inte det, då är det inget lämpligt familjehem.
Det finns inget beslut om umgängesbegränsning, vare sig för pojken eller hans syster. Trots det får föräldrarna inte träffa sina barn och det finns heller inget beslut som de kan överklaga till högre instans. De hamnar i limbo, konstaterar Karin Müchler.
– Som familjehem måste man inse vad som är ens uppdrag. Det är att arbeta för återförening mellan barnet och dess föräldrar, eller åtminstone följa den umgängesplan som finns och rapportera till föräldrarna hur barnet mår, säger Karin Müchler.
I fallet med syskonen från Gällivare tycks det enligt Karin Müchler som om socialtjänsten har gjort många fel i deras ärende och att det finns något som gör att man försöker rätta dessa fel genom att göra nya fel.
– Det är klart att långa placeringar påverkar hur barnen ska kunna flytta tillbaka hem, men den grundläggande utgångspunkten är att barn ska återförenas med sina föräldrar och de ska ha umgänge med sina föräldrar. Här tas saker upp i socialnämnden och varken jag som biträde eller barnens föräldrar får veta att det sker.
Hon tycker att det framstår som väldigt märkligt att ett familjehem inte kan förmå ett barn att träffa sina föräldrar.
– I pojkens fall har umgänget dessutom fungerat väl, både enligt socialsekreterare och familjehemssekreterare. Sedan säger familjehemsföräldrarna att pojken plötsligt är rädd för att träffa sina föräldrar.
Barnen placerades i ett familjehem 50 mil bort. Möjligheten att hitta ett mer närliggande familjehem utreddes aldrig. (Arkivbild)
En försvårande omständighet är när ett familjehem tjänar stora pengar på en barnplacering, långt över de nivåer som rekommenderas av Sveriges kommuner och regioner, SKR, menar Karin Müchler.
– Det blir då också en ekonomisk fråga för familjehemmet.
Kommundirektör Jon Åström Gröndahl hävdar att ersättningsnivån till familjehemmet har justerats och följer SKR:s rekommenderade nivåer numera. NSD har begärt ut de aktuella utbetalningarna från kommunen, men de har belagts med sekretess.
NSD har under längre tid sökt familjehemmet via telefon och meddelanden, utan att lyckas få kontakt.
Barnen har varit placerade sedan sommaren 2021. Kontakten mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna har varit ytterst sporadisk och är sedan en tid tillbaka obefintlig.
Pojkens offentliga biträde ifråga om hemtagning och upphörande av LVU, måste enligt Karin Müchler redogöra för barnets åsikt, men eftersom han är under 15 år måste biträdet också göra en egen bedömning. Att barnet säger att det inte vill bo med eller träffa sina föräldrar kan inte ensamt vara avgörande, menar hon.
– Om de biologiska föräldrarna har kommit tillrätta med sin problematik så kan man inte låta barnet bestämma att bryta all kontakt med sitt ursprung. Hur blir det då när de är vuxna och inte får bo kvar i familjehemmet? Då har de ingen familj längre. När familjehemsföräldrarna dessutom är gamla kan de ju gå bort tidigt i barnets liv och då står barnet där som ung vuxen och rotlös. Ett barn kan inte ta ställning till sådant eller inse de långsiktiga konsekvenserna av sina val.
NSD har varit i kontakt med pojkens offentliga biträde, som avböjer att kommentera.
Karin Müchler tycker det är ytterst olyckligt att Gällivare kommun har placerat barn så långt bort hemifrån, då det försvårar möjligheten att hålla kontakten med de biologiska föräldrarna.
– Det är väldigt få fall där det inte är lämpligt att barnen träffar föräldrarna alls.
Kommunen har fått omfattande kritik för hur ärendet med de två barnen har hanterats.