Dundret - Gällivares slumrande jätte.
Kanske är det ett sista desperat försök att klänga sig fast vid en skev självbild, där jag fortfarande är ung, oförskräckt och lite ”wild and crazy”. Ett slags ”fuck you” till den faktiska verkligheten och det faktum att jag oundvikligen närmar mig halvseklet.
Möjligen kan det vara något slags hävdelsebehov – att bevisa något för mig själv, arbetskamrater och bekanta här uppe.
Men det mest troliga är att det handlar om naiv dumhet. För varför skulle annars en kobent, otränad sörlänning med motorikproblem (läs klumpig) och smidighet som ett gammalt kylskåp ta liften upp till Dundret och ställa sig på ett par skidor för första gången på 17 år?
Det är ständigt närvarande. Som en slumrande jätte reser det sig över samhälle, skog och älv och vakar över både människa, djur och natur. När jag tidigare i vintras kom med tåget till Gällivare var Dundret det första som jag såg. Och nu när jag har bott här i några månader har det redan hunnit bli en slags vän, något stort och tryggt som ger bäring när jag kört lite vilse med redaktionsbilen.
Och skenet från strålkastarna på skidanläggningen på fjällets norrsida har under mina snart fem månader i stan lockat mig som frestande sirener lurade sjöman till ond bråd död. Senaste gången jag åkte utför var Göran Persson fortfarande statsminister och samma år vann det finska metalbandet Lordi Eurovisionsfestivalen och Nordkorea genomförde sin första provsprängning av kärnvapen.
Men eftersom jag flyttat till just Gällivare känns det mer eller mindre som en dödssynd att inte nyttja dessa fantastiskt fina backar.
Och jag måste ändå påpeka att jag inte är någon fullständig nybörjare. Det är visserligen 17 år sedan senast, men min skiddebut skedde redan 1981, då jag var 8 år. Mina föräldrar hade köpt mig ett par begagnade Atomicskidor med medföljande pjäxor och en senapsguld störtkruka (hjälm). I det lilla samhället som jag växte upp i, beläget mellan Huskvarna och Gränna, fanns det en slalombacke med släplift - Brunkullastupet. Namnet inger ju en viss respekt, men i ärlighetens namn var backen bara en aningens längre än nedfarten till parkeringshuset på köpcentrumet inne i stan och ungefär lika brant.
"Det märks ju att du inte är någon nybörjare. Lite ringrosigt kanske, men du kan ju det här.". Karin Niva är bra på det mesta. Åka skidor, vara pedagogisk och att ge pepp.
Men för att inte riskera liv och lem så har jag anlitat gällivareprofilen Karin Niva som min privata skidlärare. Första lektionen har vi redan innan vi gett oss upp i liften. Karin ser till att mina fötter sitter där de ska och att jag inte spänt åt så hårt att jag tappar både känsel och blodtillförsel. Pjäxorna är den del av utrustningen som underskattas mest.
Nog är det med lite skräckblandad förtjusning som jag tar följe på Karin i liften upp till Liikavaarabacken. Men trots allt är det en ganska lagom backe för att väcka liv i det som legat och vilat i 17 år.
"Det är som att cykla - har man än gång lärt sig så sitter det där." är något jag fått höra ett otal gånger inför min nygamla skiddebut. Ärligt talat har jag tvivlat på sanningshalten i det påståendet, men min oro visar sig i hög grad vara obefogad. Visst känner jag mig lätt ringrostig de första åken nerför backarna, men med Karins ovärderliga hjälp går det bättre och bättre.
Men när dagen lider mot sitt slut inser jag att det ändå faktiskt är en sak som jag glömt bort - hur fantastiskt roligt det är att susa nedför branterna. Nästa säsong blir det helt klart repris. I plural.
Norr Medias reporter Niclas Petersson åker utför för första gången på 17 år.