”Från gruva till predikstol” har sitt ursprung i John Lindborgs memoarer som han skrev för att familjen och andra intresserade skulle få veta något om hans liv och ursprung. Ove Lindborg berättar att han samlat ihop boken från faderns tillhörigheter när han avled.
– Flera av namnen var fingerade men då jag själv släktforskat har det gått att få rätt namn på rätt plats. Pappa har tidigare själv försökt publicera boken men han hade helt enkelt inte råd på den tiden, säger han.
Vägen till Gällivare och Malmberget startar när John Lindborgs pappa Leonard tillsammans med sina kamrater hittar en annons i Sundsvallsposten. Där står det att Malmfältens gruvor söker arbetskraft och att det betalas mycket högre dagpenningar än i Mellansverige. Leonard får i årsskiftet 1899 anställning som smed och kom att arbeta med gruvvagnar på Tingvallskulle.
– Varje dag fick farfar vandra över berget till jobbet och sedan samma väg tillbaka för att ta sig hem. Samhället hade inte börjat växa fram som det sedan kom att göra och husen var byggda av gamla trälådor. Det måste ha varit oerhört tufft men det är väldigt intressant att ingen av dom någonsin verkade vara bitter mot gruvbolaget som arbetsgivare utan snarare tvärtom, säger Ove Lindborg.
Några år senare föds John Lindborg. I uppväxten beskriver han allt från krigsutbrottet 1914 till busstreck vid järnvägen. Han minns när elektricitet för första gången dras in i bostäderna och slutligen när han i ung ålder tvingas söka anställning i gruvan.
Han visste, att nästa sommar skulle han ha fyllt sexton, och då blev det arbete i gruvan, för så hände med alla sextonårspojkar i det samhälle som var.
– Pappa beskrev sig själv som liten och klen och tyckte gruvarbetet var hemskt. Han kom från en metodistfamilj och ville väldigt gärna bli präst, säger Ove Lindborg.
Efter att gruvbolaget anställt honom som trädgårdsarbetare fick John Lindborg jobb i Centralverket innan han kort därefter påbörjade prästutbildningen. Så småningom arbetade han som pastor i bland annat Småland, Dalarna och Hälsingland. Ove Lindborg föddes själv i Malmberget innan flyttlasset vid nio års ålder, via Kiruna, gick vidare söderut.
– Jag känner fortfarande oerhört starkt för Malmberget och har ofta besökt släktingar och vänner. Att samhället idag tynar bort är förstås oerhört tråkigt men samtidigt har man förståelse kring varför, säger han.
