Att Harry Brännström skulle bli polis var från början inte helt självklart. Han växte upp i Svensbyn utanför Piteå i en stor familj med många syskon, något han berättar medförde begränsade möjligheter till utbildning.

– Vi hade inte råd med skola till så många i den familj jag växte upp i utan man skulle ut och jobba. Jag jobbade som byggjobbare i Luleå innan det var dags för lumpen, bland annat då man byggde stadsdelarna Örnäset och Skurholmen, säger han.

Militärtjänsten gjorde Harry Brännström vid luftvärnet i Luleå, där menar han att han fick han både en insikt och en grundutbildning.

– Jag hade trots min unga ålder redan under tiden som byggarbetare engagerat mig fackligt och i ledarskapsfrågor och kände någonstans efter militärtjänsten att polisyrket ändå skulle kunna passa mig, säger han.

När det våren 1954 var dags att mönstra av lånade Harry Brännström en bil av sin äldre bror för att lämna sina militära tillhörigheter i Luleå. Innan han åkte hem till Piteå stannade han till vid dåvarande landsfogden Hans Fjelners expedition för att söka ett jobb som polis.

– Han sa att de inte kunde erbjuda några jobb under våren men till hösten, då skulle det finnas ett jobb i Gällivare. Sedan ringde han en fredag och sa att jag skulle börja jobba på måndag, säger han.

I slutet av oktober klev Harry Brännström av på tågstationen i Gällivare och beställde en taxi till polisstationen. Att det bara rörde sig om några hundra meter hade han ingen aning om.

– Jag minns att chauffören tittade lite misstänksamt på mig, men han skjutsade mig i alla fall till stationen. Väl där fick jag direkt åka upp till en herrekipering i Malmberget för att beställa en uniform. Sedan fick jag åka runt med mina nya kollegor för att lära känna samhället. Utan några större kunskaper om vad yrket innebar kastades jag in i den världen, säger han.

Tanken var från början att jobba vintern i Gällivare för att sedan återvända till Piteå under nästkommande vår.

– Men under den här vintern gick jag och fikade med en vacker flicka och i slutändan gjorde det att jag blev kvar, säger Harry Brännström.

Från det första året som polis minns han speciellt hur julen blev en väldigt dramatisk upplevelse för en ung kille som växt upp i ett religiöst hem i Piteå.

– Det var familjebråk, fyllerier och slagsmål. Vi fick skjutsa blödande människor till sjukhuset och det var något jag aldrig hade kunnat tänka mig att jag skulle få se under en julafton. Jag minns att jag ringde hem till mamma och hon sa att jag för guds skull inte skulle vara där, att jag skulle komma hem nu och sluta upp med det där jobbet, säger han.

Harry Brännström slutade inte utan kom att jobba som polis i 41 år. Han berättar att han varit med om otroligt mycket under de åren men att det ändå är vissa saker som sticker ut lite extra, Vietaskuppen och Appojauremorden är några av de sakerna. I Appojaure var Harry Brännström tillsammans med kollegan Enar Jakobsson först på plats när de två holländska turisterna hittats mördade.

– När vi lyfte på tältduken såg vi de här två döda människorna, ordentligt tilltygade med kniv. Det var väldigt jobbigt att se, men det fanns ingen debriefing på den tiden utan det var bara att bita ihop. Jag hann sova två-tre timmar, men morgonen efter var det pressträff på polishuset, säger han.

Han menar att även om polisyrket stundtals varit väldigt tufft har det även fört mycket gott med sig, att han med låg utbildning gavs chansen att utvecklas. Han minns alla möten med människor och säger att han hade gjort samma yrkesval om han fick chansen att välja igen.

– Det har också gett mig en annan möjlighet att värdera min egen tillvaro. Att man sett hur illa andra kan ha det har gjort att man på ett annat sätt kan uppskatta hur bra jag själv haft det. Jag är oerhört tacksam som fått komma hem till min familj efter tyngre arbetsdagar, säger han.

Tanken var att jobba i Gällivare över vintern men han blev kvar i över 60 år. Han berättar att han med grund i det fackliga engagemanget gick med i Socialdemokraterna någon gång i slutet av 50-talet, att han därefter suttit i fullmäktige innan han drygt tio år senare utsågs till vice kommunalråd. För två år sedan åkte han Dundret runt för 45:e gången och han har varit ordförande i fritidsnämnden på den tiden de ansvarade för skidanläggningens verksamhet. När han får frågan om vad Gällivare betyder för honom tåras ögonen och han tystnar en stund innan han fortsätter.

– Jag vet inte om det har med åldern att göra men jag har blivit lite känslosam. Jag har alltid ansett mig vara en tuffing som klarat av att bita ihop med allt det jag sett och varit med om. När jag nu ska svara på såna här frågor har jag svårt för att vara saklig, jag känner oerhört starkt för Gällivare, säger han.

Harry Brännström har nu blivit 88 år gammal och jobbar än idag som borgerlig vigselförrättare, något han gjort i snart 30 års tid. Han ser med mycket glädje på uppgiften och berättar hur det givit honom fantastiska upplevelser i sommarhus på landet, på Dundrets topp, i Saltoluokta, Sjöfallet eller fjällvärlden i övrigt.

– Vi ansåg att alla ska ha rätt att viga sig, även de som inte gjorde det kyrkligt. Det var nytt för Gällivare och i min egenskap av förtroendevald så tog jag på mig det här, då inte så många andra var direkt sugna. Men jag trivs väldigt bra med det och möjligheten att dela så mycket glädje med andra människor, säger han.