"Mormor var bara ett par år gammal när kriget kom 1941. Det påverkade alla på olika sätt. I Hinttajärvi i norra Finland skulle den värsta tiden vara under Lapplandskriget. Det var då som kriget var som mest närvarande och mormor var sex år gammal."
Så inleder barnbarnet Jennifer, yrkesbloggare, och bosatt i Helsingfors, berättelsen om sin mormor Ellen Lundgrens liv.
Som sexåring tvingades Ellens familj, med mamma och sju barn, evakueras till Sverige, från gården sju mil från svenska gränsen. Pappan deltog i kriget och blev kvar i Finland. Sundsvall blev målet och Ellen har inte glömt hur väl mottagna de blev där och sexåriga Ellen trivdes.
- Jag blev barnpiga när jag var sex år gammal till en sexmånaders baby. Jag skötte om barnet och när vi kom till Sundsvall så behövde jag inte göra något. Jag fick vara barn på riktigt. Jag älskade det, säger Ellen Lundgren, idag, 81 år gammal.
Efter ett drygt år i Sverige så återvände familjen till gården. Många av grannarnas hus var förstörda och borta. Familjen hade tur. Men turen vände när båda föräldrarna dog några år senare. Ellen var då elva år.
- Vi var tio barn som blev ensamma, den äldsta var 17 år och den yngsta ett halvår. Myndigheterna ville placera oss yngre på olika fosterhem. Men vi vägrade. Vi blev kvar på gården.
Barnen fick en förmyndare som skulle ta hand om det ekonomiska. Det fanns nämligen ett litet jordbruk och skog som hörde till gården.
- Förmyndaren sålde skogen och förskingrade pengarna. Pengarna försvann. Olyckligt nog så tog han sitt liv när han åkte fast så pengarna var borta för alltid.
Efter par år kom med problem med att sköta gården. Hästen drunknade och ingen hö kunde skördas till övriga djur, dessutom tröt veden. Då bestämde sig Ellen, 15 år, för att något måste göras.
- Jag lämnade tre småbarn till skolhemmet och lämnade djuren till min moster. Sedan tog jag mitt pick och pack och gick iväg. På den vägen är det, säger hon.
Efter en tid på flera platser i Finland, med bland annat jobb som konservburkstvätterska och uppassare hos en baron på en herrgård, så kom hon till Sverige, 1954.
- Det var många finländare som berättade om hur fint det var i Sverige. De kom på besök i likadana träningskläder och skröt om Sverige. Jag ville testa att bo här.
Efter att ha bott på flera orter i Sverige så träffade hon kärleken i form av byggföretagaren Lars Lundgren, från Piteå, vars företag var mycket aktivt i Malmfälten. De blev ett par och fick tre barn. Efter en konkurs tog Ellen över som vd vid firman. En ovanlig och tuff position i byggsektorn under 1970-talet, framförallt för en kvinna.
- Jag ger mig inte. Jag tror också att jag påverkat och förändrat saker. Ibland får man backa, men sedan är det full fart framåt igen. Det är den här finska sisun och mina erfarenheter från barndomen och uppväxten som styr, säger Ellen.
Hon är en kändis på bygden och hennes bil som är knallblå, visar var hon finns. Finska klubben, Gällivare kommuns pensionärsråd och kommunens minoritetsråd, är där hon lägger sin energi numer. Coronasmittan har dock fått hejda framfarten under de senaste månaderna.
- Jag har semester nu. Jag väljer att se det så. Förresten så pratar de bara om sjuttioåringarna som ska passa sig, ingenting om oss åttioåringar, säger Ellen Lundgren med ett hjärtligt skratt.