Maria Möller är född och uppvuxen i Södra Sunderbyn utanför Luleå. Hennes familj bestod av föräldrarna som båda var lärare och en storebror.
– Pappa dog när han var bara 54 år och min bror dog av en hjärntumör när han var 35. Mamma lever.
Nu bor Maria på Frösön utanför Östersund tillsammans med sin man som hon träffade när hon var 21 år och som hon har två vuxna barn med.
– Jag hade turen att träffa den rätte på en gång.
Hon har arbetat som förskollärare, grundskollärare och senast gymnasielärare i svenska, svenska som andraspråk och historia.
– Jag älskade mitt arbete, säger hon.
För tre år sedan drabbades Maria av en stroke – efter en jobbig tid med ytterligare sjukdom i familjen.
– Jag gick ner i vikt och fick allt tätare migränanfall. En natt vaknade jag och kände inte igen min man eller mitt hem. En annan dag när jag stod framför tavlan i skolan kunde jag inte längre stava. Jag hittade på ett skäl att avsluta lektionen och gick hem. Nästa morgon vaknade jag med svår migrän och såg bara prickar framför ögonen. Jag orkade inte stiga upp och var sned i ansiktet.
Maria minns inte mycket av ankomsten till sjukhusets akutavdelning. Däremot minns hon att något hände med henne när hon vaknade på strokeavdelningen på morgonen.
– Alla mina sorger som jag haft tidigare i livet kom plötsligt tillbaka och allt blev svart. Jag kände inte igen mig själv och det svåraste var att jag inte hade några känslor kvar för mina närmaste. Allt var likgiltigt och jag ville bara vara i fred.
En annan sak som hände var att Maria som tidigare hade gett ut en diktsamling om sin pappa började samla nya dikter i sitt huvud.
– De kom när jag låg och lyssnade till alla röster och alla ljud på avdelningen.
Efter några veckor började hon se saker som inte fanns och höra röster som inte fanns. Hon hamnade på den psykiatriska avdelningen. Där fick hon starka mediciner och blev alltmer passiv och kontaktlös.
– Mitt enda sällskap var dikterna i mitt huvud. Det var som om jag stod bredvid mig själv vid sängen och såg på.
Hon var inskriven på rehabiliteringsavdelningen i ett år, först på sluten och sedan på öppen avdelning.
– Jag hade inte förmåga att be om hjälp och blev ofta bara sittande på mitt rum nummer 13. Ofta var det för jobbigt att gå ut i matsalen så jag hoppade över maten och gick ner 15 kilo.
Återhämtningen fysiskt gick ganska bra. Psykiskt var det värre.
– När jag kom hem fick min man lära sig att leva med en ny fru, har han sagt. Han har varit helt fantastisk och hjälpt mig med allt. Inte minst hjälper han mig att se det komiska i tillvaron. Vi kan skratta gott åt mina sjukintyg och neurologbedömningar: Att jag har fobiskt beteende, snabbt svängande stämningsläge, nedsatt processhastighet och så vidare.
Maria har också två barn, barnbarnet Adam, 1 år, och släktingar som hjälper henne.
– Och jag har lyckan att ha boendestödpersoner med humor.
Hon är inskriven vid psykiatriska öppenvården.
– Jag har en bra läkare som aldrig ger upp. Han lyssnar på mig och förstår min rädsla för att ta mediciner, som jag trots allt behöver och mår bättre av.
En arbetsterapeut hjälpte henne att komma i gång med att skriva på dator igen. Och: Nu har hon precis kommit ut med diktsamlingen ”Blunda och svälj – dikter om en stroke”.
– Att jag vågade ge ut den tackar jag min arbetsterapeut för. Hon har hjälpt, uppmuntrat och inspirerat mig. Boken är mitt första steg framåt på en ny hoppfullare och ljusare väg.
Skrivandet har blivit Marias terapi. Det skriver hon om i den här dikten:
Jag behöver ingen
psykoterapi
Jag är fel person
med felaktigt beteende
och trasig hjärna
det kan inte hjälpas
Jag kan
behandla mig själv
även om det är svårt
att lära gamla kvinnor
promenera
Jag lever
för poesi
och den står över
all terapi
Doktor K och Z
nu får ni ledigt