Krönika: Världen är bra liten

Förra veckan gjorde jag en resa till Stockholm och några av jobben därifrån har ni läsare kunnat ta del av i NSD. Bland annat intervjun med målaren Klas Eriksson från Jokkmokk som håller på att staka ut en ny karriär som komiker sedan många har upptäckt hans humor via Facebook.

Många av er har säkert tröttnat på mitt eviga tjat om Jokkmokk. Men faktum är att hur jag än bär mig åt verkar jag hamna där på något vis. Till och med när jag åker 80 mil söderut.

Jag ska ge ett exempel på hur det kan gå till.

I lördags gick jag och Lina Norberg Juuso (just nu tjänstledig från NSD) till den japanska designbutiken Kiki på Södermalm i Stockholm. Mina japanska vänner Naoko Akechi och Noritake Akechi driver den. Jag lärde känna dem när jag arbetade i Kiruna 2007. Då hade de precis flyttat till Sverige och var i färd med att lära sig svenska. Atmosfären i deras butik andas harmoni med avslappnande bakgrundsmusik och jordnära träinredning. Efter några hektiska jobbdagar i Stockholm var det skönt för min norrbottniska själ att få bromsa upp tempot. Vi blev serverade rostat te i små koppar som vi drack med andakt. Noritake tog emot kunder och sålde en och annan pryl. Han ägnade mycket kraft till att med stor respekt slå in paketen enligt alla japanska seder och regler. Vi snackar om den yttersta perfektionen i paketinslagning. En show.

Naoko ville visa några bilder från deras senaste resa till Tokyo. Hon visade en bild från en av Tokyos största gallerior (”den bästa gallerian”, enligt henne) och i den hängde ett gigantiskt fotografi på två kvinnor i koltar. Naoko berättade att den äldre kvinnan var Laila Spik – en samisk konstnär och kulturarbetare från…. Gissa? Just det. Jokkmokk. Den yngre kvinnan var hennes dotter.

Laila Spik, ett namn jag hört lite då och då men som jag aldrig riktigt haft anledning att bekanta mig med. Jag vet att NSD har gjort reportage om henne. Dessutom ville jag minnas att hon bor på samma gata som min mamma och styvpappa bodde tidigare. Jo, kvinnan som min japanska vän pratade så ivrigt om, och som hon dessutom träffat vid något tillfälle, hade i princip varit min granne.

Naoko berättade att gallerian skulle ha samiskt tema inför julen 2014. Ett bra nyhetstips, tänkte jag. ”Ursäkta, jag hörde att ni pratade om Laila Spik. Känner ni henne?”. En av kunderna, en för oss helt okänd man, överhörde vårt samtal och funderade om vi kände Laila personligen, han ville så gärna höra hur det var med henne nu för tiden? Han hade jobbat med henne i något stort projekt. Och så levde samtalet om Laila Spik vidare en stund till.

Det är ju rätt fantastiskt.

Vi blev serverade en tredje kopp rostat te. In i butiken klev en kvinna i grå rock och långt hår. Noritake och Naoko kunde inte hålla sig för skratt när de presenterade kunden för mig. Hon var ju från Jokkmokk – hon också! Uppvuxen i Porjus och utflyttad sedan länge.

Den där eftermiddagen blev lite speciell ändå, tänkte jag.

När jag kom hem till Luleå igen ringde jag upp Laila Spik. Nu var jag tvungen att få prata med henne.

Hon skrattade när hon hörde min lilla historia och skrockade att ”världen är inte så stor”. Hon berättade att hon sett mig i kvarteren, även om vi aldrig talats vid. Laila Spik älskar att resa och efter lite research förstod jag att hon har kontakter över hela världen. Bara på vårt korta samtal hann hon i förbifarten nämna flera olika destinationer, projekt och människor... Det var ett härligt samtal som jag tackar min vän Naoko för. Så kan vägar korsas.

Nu kanske ni fortfarande undrar: varför hängde Laila och hennes dotter på ett jättefotografi i en av Tokyos största gallerior?

Tja, det är en helt annan story.