Sedan en djurgårdssupporter av allt att döma slogs ihjäl (än vet vi inte exakt vad som hände) på väg till en fotbollsmatch i Helsingborg har det skrivits och sagts mycket om händelsen; en del klokt och nyanserat – annat dumt och överhettat.
Men för varje dag som gått känns det som om debatten sakta närmat sig den punkt där den borde hamna:
Var går gränsen?
Allt fler börjar nämligen inse att det inte går att skilja på hatet och våldet. Det hör samman. Den döda familjefadern är bara en förlängning och ytterlighet av det som börjar med en hatisk ramsa och ett förakt för motståndarna och dess supportrar.
Det här är ett kulturproblem och gränsen för vad som anses acceptabelt måste helt enkelt flyttas.
På ett sätt känns det både typiskt och tragiskt att det ska krävas ett dödsfall för att den här diskussionen på allvar skulle uppstå. Det kan nämligen lura oss att tro att något har förändras och förvärrats. Så är det inte, sanningen är att det här är har varit fotbollens vardag en längre tid. Nu råkade en person dö. Det är givetvis en tragedi. Men fler hade kunnat dö. Eller så ingen. Min poäng är att supportrarna till främst storstadsklubbarna betett sig så här i över två decennier och att det som hände bara var en tidsfråga.
Fotbollen har under alla år gjort sitt bästa för att fly undan sitt ansvar. Det här är inget fotbollsproblem, utan ett samhällsproblem, säger många. Bråket har inget med äkta läktarkultur att göra, säger andra. Ett dödsfall brukar följas av att supportrar ”går samman” och manifesterar mot våldet – sedan fortsätter allt precis som tidigare.
Det är inget annat än ett hyckleri.
En kompis skrev på Facebook:
”Att se klackar manifestera mot våld är det mest ironiska, fåniga, skrattretande, löjeväckande beteendet. Det är som att se Hitler demonstrera mot gaskammare.”
Det är givetvis en extremt provocerande formulering, men jag tycker den är befriande, för han sätter fingret exakt på problemet: nämligen att det är klackarnas ständiga hat och hotfulla atmosfär som skapar den miljö där våldet frodas.
Detta verkar supportrar och klubbar äntligen ha insett. Johan Segui är ordförande för AIK Fotboll. Han har en historia som ordförande i supporterklubben Black Army. Han har även varit talesperson för Hells Angels och har alltid haft ett förlåtande eller förstående ord på lager när något ”gått snett”.
Men nu verkar även Segui ha förstått. Så sent som i förrgår skrev han följande ord på AIK:s hemsida:
”Många av oss som älskar AIK har ibland använt hatet mot andra lag som en krydda i kärleken till vårt eget lag. Vi har inte varit ensamma om det, men det har kanske varit tydligare hos oss än i många andra lag i Sverige. Men nu måste vi rakryggat se att hatet och våldet faktiskt hänger ihop. Att hata andra lag betyder inte alltid att man är beredd att använda våld, men det räcker att några få fungerar så, för att hatkulturen ska vara livsfarlig.”
Jag hade i går en lång och intressant diskussion i ämnet med Toyne Ringwald, en av Luleå Hockeys klackledare och en person jag hyser största respekt för. Han har i många år jobbat hårt för att Luleås fans ska uppträda korrekt och respektfullt. Han har portat bråkstakar och ägnat tid åt att fostra den yngre generationen. Men även Toyne har sjungit sånger om att ”hata” och ”slå på käften” och inser att ämnet är komplicerat.
– För även om vi tycker att vi gör det med glimten i ögat så är det inte säkert att det uppfattas så. Vi kan inte ha tolkningsföreträde.
Jag frågade om det inte räcker med att älska sitt lag, måste man även hata? Toyne svarade:
– Det räcker med att älska. Åtminstone när man är så gammal som jag är (46 år).
Är det möjligt att få bort hatet från läktarna?
– Ja, jag tror faktiskt det.
Min förhoppning är att nästa hatsång på en läktare någonstans fastnar i halsen. I så fall lärde vi oss något viktigt av djurgårdssupporterns död.