Plötsligt rullar grävmaskinerna in i din stad.
Ett hus nära din bostad ska rivas, kanske ett hus du tyckt mycket om, men nu måste det göras plats för ett nytt och större hus.
Det är en bild som jag tror vi alla kan känna igen oss i. Och erkänn att det är en situation som är påfrestande.
Rivningen kommer att leva jävel: skopor som släpar mot asfalten tidigt på morgonen, avspärrningar som begränsar din framkomlighet i det som tidigare var en lugn och fungerande idyll. Huset, som framkallat både minnen och en fin känsla, förvandlas till kaffeved framför dina ögon.
Sedan väntar bulldozers och ett evigt hamrande och sågande.
Veckor och månader av elände.
Ungefär alla nybyggen som påverkar människors närmiljö föregås av högljudda protester. En utsikt hotas. Ett område ska förtätas. Hemska saker. Men en vacker dag så står ju faktiskt det nya huset färdigt och besvikelsen brukar nästan lika ofta utebli. Vi nickar ganska nöjt och går sakta vidare med våra liv konstaterandes att vår rädsla var obefogad.
Så är det med nästan all förändring, denna sak som är så skrämmande - men som samtidigt är helt nödvändig för att något ska utvecklas.
För ett tag sedan var jag på en kurs i Stockholm och fick lära mig det senaste inom digital journalistik. Tidningsbranschen befinner sig ju under en snabb och brutal förändring och vi är många som är både vilsna och sorgsna över vad som sker.
För att inte säga rädda. Kollegor tappar jobb och ingen vet riktigt vart allt ska ta vägen.
På kursen fick jag veta att de där känslorna inte bara är normala. De är till och med bra.
– För det visar att förändringen är på riktigt. All verklig förändring är smärtsam. Är den inte smärtsam är den inte på riktigt, sa kursledaren.
Det där är ord som verkligen fastnade i mig och som jag burit med mig sedan dess.
Ibland använder jag dem som tröst, som när jag ser vad som händer i Sverige i dag där hatet sprids, flyktingförläggningar brinner och barn mördas på grund av sin hudfärg.
”All verklig förändrig är smärtsam”.
Jag tänker att detta är en period som vi tyvärr måste gå igenom. Eftersom vi människor hatar förändring väcker det både ångest och rädsla hos en del av befolkningen. Det vi ser är en desperat kamp för att bevara ”status quo”, eller om ni så vill: att slåss för det gamla huset.
Kanske går det att se Sverige i dag som det där skramliga bygget. Jag tror nämligen att det är ungefär samma mekanismer i oss som väcks till liv.
Krigets flyktingar väller in i Sverige i en mängd som saknar motstycke i modern historia. Det är kaotiskt, problematiskt och ansträngande. Jag förstår att många skräms, men i det här läget tror jag faktiskt att vi behöver lyfta blicken och se framåt.
Just nu kommer mängder av människor till Norrbotten, ofta till avfolkningsorter, och många är högutbildade. Den som inte ser möjligheten i detta måste antingen vara blind eller fanatiker.
Många av dessa människor kommer att vara delaktiga i bygget av det framtida Norrbotten. I det tåg av asylsökande som med svenska flaggor i händerna vandrade genom Överkalix fanns kanske den sjuksköterska som om 20 år tar hand om dig när du blir gammal, eller de barn som ser till att det faktiskt går att även i framtiden få ihop fotbollslag på orten. Kanske fanns där även framtidens hjärnkirurger, politiker och journalister.
En dag kommer även detta hus att stå färdigt och det är min personliga övertygelse att även denna rädsla var obefogad.
Det blev inte så tokigt trots allt. Det blev ju faktiskt, i ärlighetens namn, bättre.