Jag måste lyssna på den igen. Och igen. Se den genomsnygga videon med midnattssolen från Storknabben, häng på Cityhuset, glass på Notudden och en skejtande Kitok längs en tom huvudgata. Det är ett känsloinferno, genomsyrad av karaktäristisk Jokkmokks-charm men med ett sting av ödslighet.
Rent musikaliskt vinner Kitok ny mark med sin dänga Paradise Jokkmokk. Han vrider perspektivet från Södermalm och besjunger platser som ingen gjort förut. Det är ogjort att lyssna på, som han själv beskriver det. Det är en slags egen norrbottnisk hiphop som når långt utanför länsgränserna.
En helt ny bild
Videon har värsta Los Angeles-känslan över sig, som en god vän sade. Hur gick det till? Här är man van vid naturromantiska filmer med den samiska kulturen som affischnamn, förutsägbara reportage om vintermarknaden och för att inte tala om kommunens eget försök att sprida en positiv bild av Jokkmokk genom den oförglömliga videon om kärringen Jåkka-Måkka.
Så släpps Paradise Jokkmokk och man bara: wow! Hippare än så här kan vattenkraftskommunen aldrig ha skildrats.
Ur ett samhällsperspektiv kan låten betraktas som ett inlägg i stad/landsbygdsdebatten. Att komma från, vad många skulle kunna betrakta som en håla, och plötsligt bara säga typ: det här är paradiset! Det kan vara rätt svårt för folk att ta till sig. Nästan omöjligt, i vissa fall.
"Normen är att man ska komma från en mäktig plats, till exempel Stockholms innerstad, och vara negativ. Man ska gnälla men samtidigt bo kvar. En Stockholmare kan kosta på sig att vara negativ. Det fungerar inte om man kommer från ett mindre ställe. Att kritisera en avfolkningsort på samma sätt är som att stjäla från en fattig. När statusen inte finns där måste man skapa den själv. Det är svårt att göra utan att bli socialt nedslagen", säger Kitok när vi pratar om hans låt.
Rätt tajming
När gruvdemonstrationerna pågick som mest i Kallak i augusti förra året skrev jag en krönika. Jag skrev att jag aldrig dragit mig för att kalla Jokkmokk för paradiset men att jag inte kände igen min hemort längre. Att sprickan mellan samer och svenskar just då tycktes bli allt djupare.
För mig blir den här låten som en salva på såren. Gruvfrågan drog allt till sin spets. Det var hård stämning men ganska få lösningar i sikte. Ansvariga politiker lyste med sin frånvaro. Folk ställdes ofrånkomligen mot varandra.
Kitok sjunger om ett Jokkmokk som de allra flesta, som kommer därifrån, kan identifiera sig i. Relatera till. Det riktigt stora är att låten inte exkluderar någon och just det tror jag bidrar till att den har landat så bra. Tajmingen är också rätt. Det hade varit knixigare om den kommit för ett år sedan.
Välkommen, det här är platsen vi känner. Det här är hemma, det är här vägarna vänder.
En dag i sänder, semester forever, det här är paradiset vid världens ände.
Bidrar med något
Jag frågar Kitok varför han tycker Jokkmokk är ett paradis. ”Det är något med att det är ödsligt, samtidigt som det är väldigt dramatiska årstider och det finns en öppenhet som inte finns på andra små ställen”.
Dessutom menar han att Jokkmokk är ett bevis på att den samiska och svenska kulturen gifter sig bra, om man vill.
Det tror jag också. Och Kallak kan ha varit en grop på vägen i ett annars ganska bra äktenskap.
Jag tror den här låten bidrar med något som ingen annan lyckats med sedan gruvfrågan blossade upp: förena människor. Det är lite grann som att komma hem igen, men till ett häftigare ställe.
Nu låter vi hjulen brinna när vi bombar avrättsbacken.
Klå det, den som kan.