Jag vet inte hur länge LKAB anlitat entreprenörer till att utföra vissa arbeten på sitt område, men jag gissar att det åtminstone skett under några årtionden.
Då tas plötsligt beslutet att utforma ett kontrakt. Detta kontrakt skulle läggas fram i bästa Luca Braci-stil framför varje entreprenör följt av ett symboliskt ”we´ll make you an offer you can´t refuse”.
Skriv under eller gå under. Ungefär så. Den som inte undertecknade var inte längre behörig att passera LKAB:s grindar.
Återstod frågan vad man skulle kalla detta tvångskontrakt. Detta borde ha varit en känslig sak och jag gissar att ord som ”tvång”, ”intrång”, ”integritet”, ”ultimatum” och så vidare var bannlysta vid bordet.
Kanske fick någon plötsligt en snillrik idé, eller så anlitades en konsultfirma för uppdraget – men detta tvångskontrakt fick till slut sitt namn:
Samtyckesavtal.
Detta samtyckestvångskontrakt var inte okontroversiellt. Det var i själva verket så uppseendeväckande att fackombudsmannen Mikael Forsberg valde väldigt stora ord när han uttalade sig:
– Det här är ett ingrepp i vårt rättssamhälle. Jag trodde inte jag skulle behöva uppleva det här.
I en tid då det pratas om NSA, CIA, FRA, avlyssningar och övervakningar ville alltså LKAB anlita ett företag för att snoka reda på så mycket det bara är möjligt om alla entreprenörer som vill jobba åt företaget: sjukdomshistoria, brottshistorik, internetanvändning.
Då kan man tycka att största möjliga öppenhet borde ha rått, att LKAB direkt lagt korten på bordet och svarat på alla frågor:
Varför görs detta? Vilket företag ska anlitas? Exakt hur ska detta företag gå till väga? Vad ska företaget leta efter?
Men LKAB valde istället den hemliga linjen, vilket naturligtvis var en katastrof.
Företagets informationsbataljon irrade snabbt in sig i märkliga dimridåer och obegripligheter.
Nej, vi skulle inte få veta vilket företag som fått detta spionuppdrag. Inte heller hur detta hemliga företag skulle arbeta eller leta. Även gränsdragningarna var hemliga (”Vill inte att det ska finnas en sådan lista på vad som är okej och inte”, som informationschef Anders Lindberg sa).
Och det kanske otäckaste av allt: den som eventuellt skulle bli underkänd/utestängd skulle aldrig få veta varför.
Som att dömas i en rättegång utan att få försvara sig – ja, utan att ens få veta vad åtalspunkten var.
Detta skrev Kafka en hel bok om.
LKAB:s hemlighetsmakeri skapade olust och misstänksamhet. Dessutom har det satt fart på en ryktesspridning som lätt hade kunnat undvikits.
Sent i går eftermiddag gick LKAB ut och sa att detta samtyckestvångsavtal nu dras tillbaka. Åtminstone tillfälligt.
Nye informationsdirektören Frank Hojem erkänner att informationen varit bristfällig och att man tagit till sig av kritiken. Det är givetvis ett steg i helt rätt riktning. Men LKAB måste släppa hemlighetsmakeriet och faktiskt börja svara på alla högst befogade frågor. Den här affären har redan skadat företaget.
Med tanke på hur stort och starkt LKAB är känns det extra viktigt att det råder en öppenhet, tillit och värme. Den som är stark måste vara snäll, som Bamse sa.
Avslutningsvis: varje gång en stat eller ett företag planerar ingrepp i vår integritet dyker det upp försvarare som säger: ”Men vadå, har du rent mjöl i påsen så har du väl ingenting att frukta?”.
Det är en märklig inställning. För någonstans finns givetvis en gräns. Och det allvarliga är att det finns krafter som hela tiden vill flytta den gränsen framåt.