Det sitter en tiggare mitt i Överkalix.
Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord, så låt oss titta en stund på denna.
Låt oss titta lite mer noga än vanligt och verkligen reflektera över vad det är vi ser.
Platsen är som sagt Överkalix och tiden är slutet av november. Vintern och snön har kommit, ändå sitter en man utanför Coop och försöker vädjande få ihop en slant. Vi vet ingenting mer om honom, inte hur han tog sig dit eller vad han har för drömmar. Allt vi kan se är att han värms av sin jacka och mössa. Men han saknar handskar och det enda som finns mellan honom och isen är en plastpåse och en tunn kudde.
Redan där borde vi skakas om. En rumänsk tiggare i Överkalix. I slutet av november 2014. Det är lika tragiskt som absurt.
När de första tiggarna kom till länet i våras följdes de av skrönor. Det var många som visste. Visste precis. Nej, det här var inga äkta fattiga människor. Någon hade sett en lyxig Mercedes, en annan en Rolex och de hade minsann mobiltelefoner.
Kontentan var soklar: skänk för faen inte en krona, för det här är skojare, förmodligen en del av en kriminell organisation. En maffia.
Så kom hösten och kylan. Sedan vintern, men tiggarna är kvar. De blir faktiskt bara fler och fler. Några tränger ihop sig i en vidrig och smutsig lägenhet i Svartöstan i Luleå medan andra har tagit sig ännu längre norrut.
Vi återvänder till bilden.
Den andra personen på bilden är nämligen du. Eller jag. Vi som går till vår butik och på ett självklart sätt fyller våra matkassar med det som för stunden behagar oss. Vi har alla passerat den där tiggaren under året och på ett eller annat sätt tvingats att förhålla oss till det.
Många väljer att titta bort. Förtränga. Jag ser dig men orkar inte bry mig.
Andra har öppnat både hjärta och plånbok. Jag har vänner som engagerat sig hårt i denna fråga och startat insamlingar av både pengar och mat.
Jag tänker absolut inte moralisera i den här frågan. Ingen av oss bad att få hit de rumänska tiggarna, men de kom ändå och man kan väl säga att de har väckt känslor som plockat fram både det bästa och det sämsta i oss.
Under året har vi kunnat läsa mängder av artiklar om allt från tiggare som attackerats på öppen gata till varma historier om människor som på stående fot erbjudit tiggaren ett tillfälligt jobb.
En del historier gör oss glada. Andra ledsna. Jag har personligen till min stora häpnad sett en kvinna i Luleå, som personligen hyllats för sitt arbete för människor i nöd, skriva ”Ut med packet” på Facebook angående tiggarna.
Det är klart att jag gärna skulle vilja prata en stund med henne om människovärde, men i grunden spelar det inte så stor roll.
Vi må tycka vad vi vill och handla därefter, men tiggarna försvann inte med kylan och de lär inte försvinna framöver heller. De sitter där som en ständig påminnelse om EU:s totala impotens i den här frågan och att den fullvärdiga EU-medlemmen Rumänien tillåts behandla en del av sin befolkning som djur.
Vi kan skänka vår slant och mätta en mage för dagen. För att vi är medmänniskor som avskyr det vi ser. Men varken du eller jag kan i grunden förändra något, det kan bara stater och politiker göra.
Det sitter en tiggare mitt i Överkalix.
Han är väldigt långt hemifrån och jag tror att han saknar både Rolex och lyxig Mercedes.