Ni har säkert hängt med i den minst sagt rafflande Yogagate.
Tunaskolan i Luleå ville införa yoga som elevval, något som politikerna tyckte var en käck idé, ett smart sätt att få barnen att aktivera sig fysiskt.
Men en politiker sade blankt nej.
Kristdemokraternas Anette Asplund tolkade in religion i yogan (hinduism) och hävdade att det krockade med hennes kristna ande. Hon såg hellre kristen bön i skolan.
När hon sedan pressades for hon iväg i utläggningar som var smått bisarra. På grund av gudarna som var kopplad till yogan frigjordes energier, onda andar, som kunde leda till både njurkollaps, psykoser och – massmord. Reaktionerna lät inte vänta på sig, som det heter. Miljöpartisten Jan Nyberg sa att det var det mest häpnadsväckande han varit med om och många andra rasade på sociala medier.
Själv följde jag det hela på håll och tyckte mest att det var bra underhållning. Men efter diverse skratt och huvudskakningar började jag ändå fundera.
Vad var det egentligen som upprörde så mycket?
Nej, jag tror inte det var Asplunds värsta stollerier. Jag tror det handlade om att Gud så tydligt gjorde intåg i svensk politik. Att en person som söker makten över oss på allvar styrs av sin tro.
Visst, vi har haft ett ”kristet” parti i riksdagen sedan 1991. Men det har mest varit ett namn. Partiet har via mysiga partiledare som Svensson och Hägglund pratat om etik, moral, familj och värderingar. Inget som på allvar har provocerat det mest sekulariserade folket i världen.
Det har liksom varit en tyst överenskommelse: Okej, var gärna kristna – men blanda inte ihop religion och politik.
Det var den överenskommelsen som Anette Asplund bröt emot. Därav paniken.
Någon kallade henne upprört för Luleås Sarah Palin och det kanske inte är en så dum jämförelse. Den djupt religiösa Palin från Alaska lät Gud styra hennes politiska gärning och det höll på att leda henne ända till vicepresidentposten i USA.
Samtidigt som amerikanerna tyckte att det Palin sa lät vettigt skrämde det skiten ur oss svenskar.
Vi må vara amerikaniserade på många sätt. Men när det kommer till religionen går det en tydlig skiljelinje mellan oss.
Det är ungefär samma sak när det kommer hit en amerikansk basketspelare och tackar Gud för att hen fick göra massa poäng i den sista perioden och på sätt fixa segern.
Svensken blir provocerad och vill nästan fråga: ”Tror du på fullaste allvar att Gud låter barn dö på fruktansvärda sätt i Syrien, men lägger ner stor kraft åt att du ska få bollen i korgen?”.
I USA är Gud alltid närvarande. I sporten såväl som i politiken. Landet fick till sist en svart president och kan snart få en kvinnlig president. Men en ateist i Vita Huset? Glöm det. En president utan gudstro är helt otänkbart. En sådan måste kunna säga God bless America och helst mena det.
Anette Asplund ville att Gud skulle välsigna Tunaskolan.
Och där gick gränsen.