Han heter egentligen Bo Olof Strömbäck men alla, men förutom hans mamma, kallar honom Bosse.
Han är född 1946 och tog sina första steg i Kälsjärv utanför Kalix där hans pappa Gösta drev ett jordbruk. När Bosse var sex år flyttade familjen in till Kalix, då hade familjen blivit en medlem ytterligare då Bosses två år yngre bror Torbjörn kom till världen.
Efter flytten till Kalix fick familjen ytterligare två pojkar, Stig och Mats. Samtliga bröder, förutom Bosse, bor kvar i Kalix. Om Bosse får bestämma kommer samtliga bröder att återförenas i Kalix inom en snar framtid, något vi återkommer till.
Vi träffas i Bosse och Maria Strömbäcks lilla lägenhet i centrala Boden dit paret flyttat efter att ha sålt sin villa där de har fostrat sina tre döttrar.
Han bjuder på kaffe, en leverpastejmacka och en semla.
– Opalen, säger han och ler.
Men vi återgår till när Bosse Strömbäck var i tonåren.
Föga visste han att han skulle möta sin stora kärlek i Holmträsk, några kilometer från centrala Kalix.
Det tog ett tag innan vi blev ett par, närmare två år, berätta?
– Första gången såg henne var på Sandgrynnan i Kalix. Tydligen har jag gått fram till Maria och sagt något i stil med "Här är jag, du får bara en chans".
Tydligen nappade inte Maria då men det skulle komma en ny chans. Hur gick det till enligt dig?
– Vi träffades på en subskriberad dans i Båtskärsnäs två år senare. Tavlor på Karl Marx och Lenin hängde på väggarna och Tores Trio bjöd upp till dans. Marias mamma kom ihåg det som hände på Sandgrynnan två år tidigare. Skillnaden var att vi blev ihop den här kvällen i Båtskärsnäs Folkets hus.
Du startade din fotbollskarriär i IFK Kalix men du värvades 1968 till hårdsatsande IFK Luleå. Hur gick det till?
– Det var inte så komplicerat. Arne Lundquist och Mats Granberg kom till Kalix och förhandlade för Luleås räkning. Jag skrev på och i samma veva flyttade jag och Maria ihop i en nybyggd lägenhet på Burströmska gärdan, ett stenkast från Skogsvallen.
Hur var första tiden i Luleå?
– Innan vi flyttade jobbade jag på Försäkringskassan i Kalix men jag tyckte det var alldeles för byråkratiskt och jag önskade att göra något annat. Då fick jag jobbet som konsulent på IFK Luleås kansli.
Ni kvalade framgångsrikt till allsvenskan 1970, och 1971 gick ni, som första och hittills det enda fotbollslaget från Norrbotten, upp till Allsvenskan. Vad minns du av den tiden?
– Oj, det är många saker. Våren var bra men under hösten gick det sämre och anledningen till det är, anser jag, att vi mötte Liverpool FC under sommaruppehållet. En match där vår mittback Bosse Lindmark skadade sig efter en nickduell med Larry Lloyd, jag menar, Bosse Lindmark och vår målvakt Kjell Uppling dominerade straffområdet i Allsvenskan det året. Jag tror vi hade hängt kvar i serien om Lindmark hade varit skadefri.
Något annat du kommer ihåg från matchen mot Liverpool?
– Lite pinsamt kanske, men jag blev faktiskt dubbeltunnlad av Steve Heighway. Jag minns att jag applåderade honom, fanns liksom inget annat att göra.
Du spelade som en av få samtliga matcher under den Allsvenska säsongen, 22 stycken. Men du lämnade IFK Luleå efter det allsvenska året och skrev på för rivalen Bodens BK, hur tänkte du då?
– Jag fick frågan av Sture Nordmark, Bror "Bubas" Lindqvist var tränare. Det var kul att spela i Boden, jag trivdes. Samma år kom jag in på lärarlinjen i Luleå.
Ni trivdes så bra i Boden att ni blev kvar där?
– Jag varvade ner efter några år i BBK och skrev på för Vändträsk, men jag återvände sedan till BBK, nu som tränare. Vi lockade hem Barry Lundqvist från IFK Luleå och hade ett hyfsat bra lag. Som tränare byggde jag lag på ödmjukhet, andra tränare gjorde på andra sätt.
Men till slut tröttnade du på fotbollen?
– Njaa, jag lurades att spela ett år med Skogså i division V.
Hur många divisioner har du spelat i?
– Alla, från femman till allsvenskan, till och med i Korpen.
Du var alltså vänsterkillen som spelade högerback?
– Javisst, du ska bara veta hur många gliringar jag har fått gällande det. Jag måste få säga att fotbollsåren varit till stor glädje och då menar jag att allsvenskan inte är det jag gladdes mest åt.
Jag vet att du alltid haft ett stort engagemang gällande "människor som är på glid", kan du berätta om den fasen i ditt liv som jag vet fortgår?
– Christer Engberg startade kulturskolan Rosteriet och jag hakade på. Vi fungerade som stödhjul åt många ungdomar som av någon anledning inte mådde bra. Bland annat fick ungdomarna syssla med musik, teater och film. Bland annat spelades kultfilmen "Vildängel" in, något som ska tillskrivas Christer Engberg som gjorde regin.
När du ser tillbaka på Rosteriet, hur var det egentligen?
– Jag är enormt tacksam för den här tiden. Jag har fått så mycket kunskap och glädje samtidigt som jag led över hur orättvisor i samhället drabbar vissa barn och ungdomar så mycket mer än andra. Många var mer eller mindre sjövilda men vi byggde hela verksamheten på ärlighet, inga lögner.
Verksamheten fick stort genomslag i hela landet. Ni drog land och rike runt och föreläste. Många av ungdomarna var med på turnén, hur var det?
– Det var jättebra, till en början. Ända tills vi kom på att vi berättade vad alla ville höra, inte hur vi egentligen mådde. Sedan slutade vi att föreläsa.
Okej, men sedan blev det politiken för hela slanten, hur startade den karriären?
– Jag kommer från en enkel arbetarfamilj. Jag har varit vänster hela livet, till en början väldigt mycket till vänster om vänstern. Allt startade med att jag pratade med en man som heter Birger Juntti som var engagerad i kommunpolitiken i Boden. Han frågade mig om jag inte skulle börja med politik, jag sade kraftfullt nej!
Men?
– Plötsligt fick jag ett brev att jag var ersättare i fritidsnämnden, så jobbade Bertil Juntti. Jag var inte speciellt sugen trots att jag är väldigt samhällsintresserad. Det här var kring slutet av 70-talet.
Du blev gruppledare för Vänsterpartiet i Boden och är det fortfarande. Sedan blev du, tillsammans med moderaten Olle Lindström kommunalråd efter valet 2003. Du som vice. Har du funderat varför?
– Tiden innan vi tog över fanns det ett väldigt stort missnöje hos bodensarna som önskade ett maktskifte efter åratal av socialdemokratiskt styre.
En moderat och en vänsterpartist vid ratten, hur fungerade det?
– Det fungerade bra måste jag säga. Båda partierna ville bodensarnas bästa. Det var ganska sällan vi hade olika uppfattningar, men visst hände det.
Han säger att det finns likheter gällande fotbollen, tiden på Rosteriet och politiken. Bosse Strömbäck pratar mycket om sin livsfilosofi som bygger främst på lagarbete, ärlighet och förtroende.
Han var vice kommunalråd tillsammans med moderaten Olle Lindström mellan 2003 och 2010 och även vice kommunalråd tillsammans med Torbjörn Lidberg 2011 till 2014. Bosse Strömbäck satt också några år i partistyrelsen då Gudrun Schyman var partiledare.
Du har krattat manegen för flera stora etableringar i Bodens kommun under din tid som politiker?
– Tja, jag har väl främst sett till att andra aktörer kommit överens, att harmonisera med andra partier, och gjort saker möjliga. Jag har lagt mycket krut på att alla etableringar ska få den el-energin som krävs för att etablera sig i Bodens kommun.
Men nu ser du slutet på din politiska karriär förstår jag?
– Det stämmer. Vi har en stuga i Ryssbält utanför Kalix där vi kommer vara mer och mer. Jag vill spela fotboll med barnbarnen
Ni har tre döttrar, två som arbetar inom socialtjänsten och den yngsta som är marknadschef på Porsche i Sverige. Din hustru säger att döttrarna verkligen är "Bosses flickor"?
– Oj, jaa, det var snällt, hm, det kanske stämmer. Hela vår familj är mycket tajt. Familjen är bra på att dela med sig av sina liv. Det kanske bero på att jag aldrig har kopplat ihop min politiska åskådning med mina döttrars karriärval. Lite surt kanske, eftersom jag alltid har drömt om att äga en Porsche 911, nu kan jag inte köpa en Porsche när yngsta dottern är chef där.
Jag känner till att du var ytterst nära att drunkna för några år sedan. Vill du berätta om den här händelsen?
– Jag och min två år yngre bror Torbjörn har ute på Mjöträsket i Kalix och åkte skridskor. Det var spegelblankt och isen var, som vi uppfattade det, tjock och allt var frid och fröjd. Det var en underbar dag. Jag råkade åka över en kallkälla, där isen var så tunn att jag åkte ner i det kalla vattnet. Jag åkte under vattenytan flera gånger, jag såg faktiskt den där tunneln som många pratat om och av någon anledning ville jag tillbaka in i tunneln. Det går inte att förklara, jag var liksom beredd att omfamna döden, jag mådde bra, det har inte alls obehagligt, tvärtom. Förmodligen har jag hälsat på döden.
Din bror Torbjörn räddade livet på dig?
– Torbjörn lyckades få upp mig. Efteråt åkte vi hem till Torbjörn. Han ställde termostaten på cirka 50 grader, där satt vi och tinade upp i fem-sex timmar. Så här efteråt tog nog Torbjörn mer illa vid sig av händelsen än jag, han hade lite svårt att sova på nätterna en tid.