Mats Wahlfrid bor nästan så långt ner i landet man kan komma, åtminstone med en nordbos ögon. Han har fiskat sedan barnsben och rör sig med fiskarter vi norrlänningar bara har sett på bild. Trots närheten till den europeiska kontinenten har han alltid haft en speciell dragning till fjälltrakternas skiftande landskap, till harren, öringen och rödingen. Med den filosofiska syn Mats har på all tings realiteter kan det passa utmärkt att fördjupa sig vid stranden av ett fjärran fiskevatten, oberoende om det gäller näbbgädda eller harr. För Mats är flugfisket och vildmarken en viktig del av det vi kallar livskvalitet.
Vi träffades första gången på en Westrinvecka i Tjuonajokk. Hur ser du på begreppet fiskekamp?
Jag ser det som ett begrepp som innebär att man har en rad olika möjligheter och val att kunna utföra sin favoritsysselsättning på. Alla kan kanske inte ta sig ut i vildmarken till fots med tält osv. för att hitta sitt drömfiske. Ju äldre man blir, desto mer bekvämlighet söker man. Våra fiskecamper i Sverige kan man alltid nå via bil, till fots, eller som exempelvis Tjuonajokk, med helikopter.
Varför tror du att fiskeanläggningar inte alltid ses med positiva förtecken?
En del söker nog stillheten och ensamheten ihop med sitt flugfiske, vilket jag har full förståelse för. De söker ju sig inte till några camper. En del har kanske dåliga erfarenheter av camper med dålig service, och kanske det viktigaste, inga ekologiska förtecken kring det fiske som bedrivs på och omkring campen. Att driva en fiskeanläggning, utan att samtidigt bedriva fiskevård samt ha höga krav på gästerna, borde vara som ett blödande sår för den som driver det hela.
Berätta lite för oss norrlänningar hur ditt vardagsfiske ser ut. Tyvärr är det så i min del av landet, att man inte har de möjligheterna att bedriva sin favoritsysselsättning på samma nivå som norröver, i alla fall när vi pratar flugfiske. Spontanfisket kan bli i en regnbågsdamm, och det finns det ju så klart en hel del här, dock med skiftande kvalitet på fisken och fisket. De ställen med bra fiske och bra kvalitet på fisk och trevliga omgivningar, får man boka i stort sett ett år i förväg, om man vill ha fiske exempelvis på helger. Bondemölla och Trollemölla är två sådana platser som man har inom räckhåll. Då är vi oftast ett gäng som far i väg kvällen innan, och ser till att vi har god mat med oss, samt något gott att dricka därtill. En övernattning på plats innebär också att man slipper gå upp i ottan och köra iväg till sitt fiske. Man går upp pigg och utvilad på morgonen, och efter en rejäl frukost sätter man igång sitt fiske. I skrivande stund är det fiske efter horngädda, eller näbbgädda som man säger norröver, som står närmast tillhands.
Näbbgäddan är tydligen en trevlig sportfisk. Varför?
Det är ett enkelt fiske, som inte kräver någon planering för min del. Jag bor så pass nära havet att jag cyklar ner på ett par minuter med spöet i hand och kan sätta igång. När allt stämmer, med rätt väder och rätt strömriktning i sundet, kan man få nästan hur mycket horngädda som helst. Den som inte har fått en horngädda på kroken förr, blir alltid överraskad över hur de kan kämpa. Även med spinnutrustning har man en ganska tuff fight framför sig när man väl krokat de rackarna. Honorna är mest eftertraktade då de är nästan dubbelt så stora som hanarna. Sedan är det en mycket god matfisk som tillagas lätt med kokning och lite goda kryddor. Rökt horngädda är en riktig delikatess… Fisken i sig kan jag också tycka är lite exotisk med sitt udda utseende, vilket förhöjer stämningen när man fiskar.
Hur kommer det sig att du har en norrländsk dragning i dina drömmar?
Oj, det är inte lätt att svara på. Jag har sedan en tid tillbaka insett att jag är född i fel ände av landet, med de intressen och prioriteringar jag har. Som du nämner handlar det mycket om drömmar, och de kan man inte alltid sätta ett finger på och förklara på ett vettigt sätt. Men givetvis har naturen i Norrland en speciell dragning, bara att få andas luften triggar igång känslorna. Det finns en slags storhet över Norrland som griper tag i ens själ. Fisket är ett kapitel för sig… Jag fotar mycket när jag är ute, och antalet motiv i Norrland är oändligt, bokstavligen talat.
Är du allätare inom sportfiskeskrået eller håller du dig enbart till flugspöet?
I stort sett är det enhands flugspö som gäller. Spinnfiske efter horngädda är säsongsbetonat, (maj månad) samt att det någon gång händer att jag tar fram ett lätt haspelspö och fiskar regnbåge, vilket kan vara mycket kul. Torskfiske slutade jag med för många år sedan. Men man borde kanske kolla upp abborrfisket i kanalen bättre?
Jag anar att du hittar din tankesmedja vid ett fiskevatten. Vilka signaler tänder din filosofiska läggning? När jag fiskar norröver kan jag ofta komma på mig själv med att tillbringa mycket tid vid strandkanten och bara låta tankarna fara iväg. Allt i livet kan avhandlas vid ett strömmande vatten… En vecka i fjällen ger mig mycket mer än en charterresa. Ofta har man även ett trevligt sällskap med som man kan ha trevliga pratstunder med. Kameran är aldrig långt borta. Jag sitter gärna och tittar när andra fiskar, ett stort nöje även det, som ändå ger mig mycket. Tyvärr rycks man ur sina drömmar ibland när man inser hur farligt nära hotet med utbyggnader alltid är. Mina tankar går just nu till strömmarna i Arjeplog, som jag tyvärr tror kommer att byggas ut, i alla fall som läget är just nu. Dessa strömmar är tyvärr inte de enda som är utsatta. Man kan bli förvånad när man hör vilka strömmar och vatten som kan vara aktuella för utbyggnad, mycket skrämmande för min del. Jag är fullt medveten om problematiken kring vårt energibehov, men samtidigt kan jag tycka att man tar "den lätta vägen" och hela tiden tar strömmarna i beslag och bygger ut. Jag läste för en tid sedan i en lokal blaska härnere, där man uttryckte sig om behovet av att bygga ut strömmarna. Ryckt ur texten skrev skribenten att "Jag förstår inte varför folk har något emot att bygga kraftverksdammar. Fisket blir ju tillgängligt för alla i och med att det byggs vägar ända fram till vattnet, och sedan blir det ju så trevliga fiskedammar" Hur ska man bemöta sådan retorik, när man har den uppfattningen om våra sista vilda vatten?