Martin Falklind är mannen som under många år har roddat den populära fisketidningen Fiskejournalen. Tidningen har funnits sedan 1974 och firar snart ett stiligt 40-årsjubileum. Det är faktiskt bara Sportfiskarnas medlemstidning Svenskt Fiske som är äldre. Jag har känt Martin under många år som en framåt, stridbar och duktig tidningsman, därtill med många andra järn i elden. Han är bland annat en framgångsrik fotograf och filmare. De flesta har säkerligen sett en och annan av hans alster i TV. Minnesvärd var utan tvekan Atlantlaxen-det sista riket. Filmen satte ribban på ekologiska frågor och på sportfisket som företeelse. För mig var budskapet kristallklart. Vi måste spara på det som finns kvar. Jag har också haft tillfällen att få lyssna på honom som föredragshållare. Så roligt, så pricksäkert blir det bara när Martin håller låda. Nu ska vi kolla vad en tidningsman har att dryfta.
Du är ansvarig utgivare och chefredaktör för Fiskejournalen. Hur hamnade du egentligen i tidningsbranschen?
I skolan var mitt favoritämne uppsatsskrivning. Vid tio års ålder startade Fiskejournalen och jag var genast en av prenumeranterna. Gubbarna på tidningen var mina idoler och i tjugoårsåldern skrev jag min första artikel som jag skickade in till chefredaktör Olof Johansson. Den var förmodligen helt katastrofalt dålig, men Olof sa ingenting om det. Han redigerade den till läsbart skick och plötsligt var jag skribent. Där någon stans tändes hoppet om att på riktigt kunna ha fisket, fotandet, skrivandet och filmandet som ett jobb.
Hur ser en bra fisketidning ut för dig?
En bra fisketidning utgår hela tiden från läsarnas behov. Den ska vara gjord av fiskare för fiskare och läsarna ska kunna påverka och delta i tidningens förehavanden. En bra tidning förmedlar också engagemang – både när det gäller allvar och lek. Allvar kan vara sakernas tillstånd med de kortsiktiga intressen som förstör våra fiskevatten, som ohämmat rovfiske eller vattenkraftbolag som vägrar bygga faunapassager. Allvar är det också med fiskemetoder och tekniker, och då menar jag att läsaren ska känna att tidningen tar deras intresse på allvar.
Lek är fiskeglädje och upplevelser, roliga tävlingar och humor. Det är roligt att fiska och det är roligt att läsa om tok och upptåg.
Jag tycker att mixen av dessa två motpoler gör en tidning intressant.
Idag jobbar Fiskejournalen tight mot Älvräddarna och andra naturvårdsorganisationer. Kan du motivera detta?
Man brukar ju säga att en journalist ska vara opartisk och bara förmedla vad som händer, sedan är det upp till läsaren att själv bedöma och agera därifrån. Men när vi ser hur vissa personer eller företag skor sig på att förstöra allas våra gemensamma resurser, ofta med hjälp av lögner och falsk marknadsföring, när vi ser hur många av våra beslutsfattare bara låter det passera eller när annan media inte ens berör frågorna – så känner vi att vi måste engagera oss.
Det är allas ansvar att göra något åt sakernas tillstånd. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Och vårt ansvar är att upplysa och engagera våra läsare. Därför måste vi på tidningen engagera oss och hjälpa de goda krafterna att höras och synas. Genom det engagemanget hoppas vi att så många som möjligt av våra läsare ska stödja en eller flera miljövårdsorganisationer. På så vis kan varje enskild person dra sitt strå till stacken mot en bättre framtid.
Jag förstår av dina jobb att bilden är viktig för dig. Hur danades du som bildmänniska?
Både min mor och far har alltid varit fotointresserade. Det var spännande att följa med in i deras framkallningsrum, ofta i någon trång garderob med röda lampor och kar med magiska vätskor där bilderna växte fram.
När jag var sju år fick jag en Instamatic-kamera av min far. Med den kunde jag fotografera mina fiskar. Sedan valde jag foto i fritt valt ämne i skolan, var med i skolans fotoklubb och började använda mina bilder för att kunna presentera mina skolarbeten i form av föredrag.
När jag började frilansa insåg jag att bra bilder var vägen till att lyckas. Bilderna var det första som redaktörerna tittade på. Var de dåliga blev det nej, och de ägnade inte ens en blick åt texten. Var bilderna bra, ja då kunde de ta sig tid med att även läsa texten.
Det som är så fantastiskt med en bild är att den kan få åskådaren att skratta, gråta, börja fundera eller få en ahaupplevelse. Det är ett fantastiskt sätt att förmedla budskap på, och det är fantastiskt roligt att göra bilder.
Den svenska laxpolitiken är under all kritik. Vad har gått snett?
Historiskt sett är det en katastrof. Fiskeripolitiken har inte tagit hänsyn till varken totalbeståndet eller att det är olika laxbestånd i olika älvar. Fiskekvoterna har konstant legat långt över forskarnas rekommendationer. Våra beslutsfattare både i Sverige och i EU har rent ut sagt skitit i forskarnas uppgifter. Därmed har både yrkesfisket till havs och det så kallade husbehovsfisket längs kusten och i älvmynningarna fiskat ner bestånden.
Samtidigt har vattenkraftbolagen struntat i att bygga vandringsvägar för fisken, något de har kunnat göra med lagens hjälp. Istället har de kompensationsodlat mängder av lax, vilket ger mycket lax, men på lång sikt utrotar den vilda fisken.
Nu kan vi dock se ett ljus i tunneln! Fler och fler börjar engagera sig. Kungen är en av dem, och han har till exempel arrangerat ett rundabordet-samtal med flera viktiga intressenter, med syfte att komma framåt i frågan. Han och även Eskil Erlandsson var i våras med på ett stort laxseminarium i Mörrum.
Havs och Vattenmyndigheten har börjat genomföra åtgärder, bland annat har den stoppat fisket till havs och nu pratas det om att kvotera varje älvbestånd istället. Och i november i år hade Landsbygdsdepartementet samlat alla viktiga intressenter för ett heldagsmöte, vilket var unikt – för första gången i mannaminne fick alla parter komma till tals för att diskutera hur laxen ska räddas.
Sist men inte minst - i höstas presenterades regeringens Vattenverksamhetsutredning. Om den röstas igenom av våra riksdagsledamöter kommer kraftbolagen tvingas att börja bygga faunapassager, vilket gör att laxen i många älvar åter kommer att nå sina forna lekområden.
Du bor i Stenkullen mellan Göteborg och Alingsås. Hur ser ditt vardagsfiske ut?
Jag har tre favorithemmafisken. Göstrolling varma sommarnätter, vårens havsöringfiske ute vid kusten och makrillfisket på sensommaren. Alldeles utanför redaktionen rinner även Säveån, en fantastisk liten älv med öring där jag tillbringar många dagar per år. Men de senaste åren har jag inte tagit med flugspöt dit, istället har det blivit fiske med kameran. Det är oerhört avkopplande att smyga därnere för att försöka få en bild på vakande fisk eller en bäver som samlar material till sin hydda.
Var finns ditt sportfiskeparadis, hemma och utomlands?
Säveån är mitt hemmaparadis. Här började jag fiska när jag var sju år och känslan är fortfarande densamma. Nu när vi äntligen har fått till ett omlöp förbi det lokala kraftverket, så kan även laxen börja vandra och inom en snar framtid kanske man kan fånga den första laxen i modern historia häruppe.
Utomlands är det Los Cabos i Mexiko, helt enkelt eftersom människorna där har lyckats bevara sitt levande hav. Genom att förbjuda det storskaliga rovfisket och införa ekologiskt hållbart sportfiske, har de skapat en stadig och hållbar inkomst. Och havet kokar av liv. Det är fantastiskt att åka ut på ett levande hav med valar, sälar, hajar, fåglar – och massor av stor fisk!