Berätta lite om din uppväxt. Hur fick du ditt naturintresse?
Jag är född och uppvuxen i Tornedalen som mellanbarn i en syskonskara på tre, i en familj där jakt och fiske närmast kan liknas vid en religion. Redan som små tillbringade vi det mesta av vår lediga tid i skogen, på fjället, vid vattnet eller i en snödriva någonstans vid en eld med något gott att grilla, det var så man umgicks. Jag lärde mig göra upp eld och ro en båt långt innan jag lärde mig läsa och tillsammans med kusiner och kompisar roade vi oss med att mäta våra krafter mot bisamråttor vid älven, meta i bäckarna, göra hinderbanor i skogen som vi sedan tävlade i med cross, cyklar, hästar eller andra hjälpmedel som kunde göra denna hobby livsfarlig.
Någon har viskat i mitt öra att du gillar hästar.
När jag var riktigt liten hade min farfar en småjävlig och envis korsningsponny som jag älskade. På grund av hans bristande sociala kompetens och mitt bristande förstånd så hölls vi åtskilda så långt det var möjligt. Jag fick vänta tills jag var sex år gammal och vi bodde i Pajala innan jag fick börja rida på en ridskola, det började med ridlektioner en gång i veckan men ganska snart höll jag till i stallet så ofta som jag kunde få lift med någon, de fyra milen till Antis. När mina föräldrar frågade om jag ville byta skola och kompisar mot en egen häst och en flytt till Kulmungi, var jag ganska lättövertalad. Jag var tolv år när jag fick Månix, en nordsvensk travare och tillsammans upptäckte vi skogarna och den känslan av frihet har format mitt liv och den jag är i dag. Han var en perfekt fiskekompis och vakthund när vi övernattade i skogen själv och fungerade som kompass när jag inte riktigt kunde komma i håg vägen hem. Mina första guideerfarenheter var som turridningsguide i samma skogar kring Kulmungi där jag och Månix härjat, när min farbror startade sin turismverksamhet med turridning. Senare har jag också fått chansen att guida fjällturer på islandshästar i norra jämtlandsfjällen där jag kunnat kombinera flugfisket med turridning och fjälläventyr. Hästen fyller för mig samma funktion som mina jakthundar, de ger upplevelsen en extra dimension, någon som delar upplevelsen med mig och kompletterar mina tillkortakommanden med långa starka ben eller ett skarpare luktsinne. Skulle vi kunna träna en utter till att fiska med mig så skulle jag vara den första att prova.
Vilka kriterier formade du när du bestämde dig för att stanna kvar i Tornedalen?
När jag skulle börja gymnasiet så valde jag ett program som bara fanns i Luleå och flyttade till stan för att gå estetisk linje, teater.
Jag ville bo i stan och åka ut och resa och att "bli kvar" sågs som ett misslyckande och så är det tyvärr fortfarande, som ung tjej förväntas man vilja till Stockholm. Jag trivdes bra i Luleå men jag var inte särskilt bra på att leva stadsliv, även om jag hade kul. Det jag behöver i stan kan jag få under en helg men någon helg då och då räcker inte för att jag ska få det jag behöver från naturen, men något medvetet beslut tog jag aldrig då. Det var först under en långresa i södra Afrika som jag insåg att jag ville bo här uppe och att jag ville jobba som guide.
Du har gått naturguideutbildningen i Övertorneå. Var det då du skapade din framtid?
När jag väl hade kommit på att guide var ett riktigt jobb och inte bara något som jag kunde göra tills jag kommer på vad jag ska bli när jag blir stor, så var naturguideutbildningen ett självklart val. Där kunde jag bättra på mitt kontaktnät inom branschen, få de certifieringar som behövs för att kunna garantera en hög kvalitet och få hjälp med att komma i gång med ett eget företag. Jag fick jobba med gästlärare och föreläsare från genren och med andra från hela Sverige, som har samma intressen som jag själv. Än i dag är ungefär 80% av mitt kontaktnät i branschen från min tid på skolan. Flugfisket är något annat som jag fick med mig från utbildningen tillsammans med min sambo, Lars Munk. Jag kan lugnt säga att min framtid skapades där.
Idag är du själv lärare inom upplevelseturism. Vad har du för intentioner?
När jag tackade ja till jobbet som guidelärare på Tornedalens folkhögskola hade utbildningen varit vilande i ett år och var i behov av en ansiktslyftning. Jag hade jobbat heltid inom upplevelseindustrin sedan jag själv slutat på utbildningen och hade nyligen kommit i gång med mitt eget företag. Det började med att jag tillsammans med en kollega, Jesper Larsson, lärare på fiskeguideutbildningen, gick igenom upplägget på utbildningarna och marknadsföringen ur en turismföretagares perspektiv. Det kändes viktigt att få igång utbildningarna igen att jag bestämde mig för att lägga mitt företag på is, detta för att hjälpa till med att få igång guideutbildningen. Tanken är att kunna kombinera guidandet med lärarjobbet, under perioder och att deltagarna ska få träffa så många i yrkesgrenen som möjligt och att vi i branschen får ut nya bra guider att jobba tillsammans med.
Hur ser framtiden och förutsättningarna ut för dagens fiske- och naturguider?
Redan idag är turismindustrin större än både stål och bilindustrin i Sverige. Det som behövs nu är att öka statusen för guideyrket i Sverige. Jag tror att det bästa sättet att göra det är att höja kvaliteten på guiderna genom utbildning. Om vi kan visa på nyttan att hyra en skicklig guide, när du kommer till ett nytt fiskevatten, och få folk att uppleva skillnaden när du får en bra service och lokal kunskap här hemma, då blir den utländska marknaden inga problem. Genom att samarbeta med andra som har samma synsätt kan vi sälja in Sverige som naturturismens Mekka. Vi har alla förutsättningar att lyckas med vår unika natur.
Idag är det inga problem att försörja sig som guide om man är beredd att flytta på sig dit jobben finns.
Hur ska vi få in flera tjejer?
Jag tror att det enda som behövs är att få fler tjejer att prova på friluftsliv, fiske och guideyrket så kommer det att sälja sig självt. Tjejer är ofta duktiga på exempelvis flugfisket. Provar de så blir de lätt bitna. Ett bra initiativ som Fjällorna, Sportfiskarnas tjejorganisation, som i sommar satsar på att utbilda sportfiskeinstruktörer som ska instruera och inspirera unga tjejer till att börja fiska med sommarläger. Nu har även vi här uppe i norr fått en lokalorganisation i Kalix så förhoppningsvis leder även det till att fler tjejer söker sig till sportfisket.