Peter Henriksson från Råneå har jag känt sedan han gick på mellanstadiet i Råneå. På sin tid var han en alldeles utomordentligt duktig fotbollsspelare, med fasta intressen mot skog och mark. Numera bor familjen Henriksson i undersköna Prästholm efter Råneälven, en plats han per geografin verkligen personifierar.
Skogen är nära, finnspetsen skäller och utanför stugknuten står flugspöna. Han har full koll på allt vad som händer i och intill älven, vet när svanarna kommer tillbaka och när gäddorna leker. På vintrarna sitter han i sin lakaark, ett fiske han och många älvdalsbor gillar. Laken är en av älvens karaktärsfiskar, med fint sällskap av gädda, harr, lax, abborre med flera arter.
Vi har gjort ett antal fjällfiskeresor tillsammans och påfallande ofta har Peter varit i närkontakt med de verkliga harrbjässarna.
Vilka krafter var det som en gång i tiden lockade ut dig till skogen? Jakt/fiske.
Jag har alltid varit bergtagen på vildmarksliv, med fiske och jakt och jag har ofta själv, så här i mogen ålder, funderat över varför det är så? Jag tror att en viktig anledning är att mina föräldrar också gillar friluftsliv och att jag tidigt fick följa med min pappa på både fisken och jakter. Sedan tror jag att jag lockas av det ursprungliga i att skaffa mat på bordet och spänningen i både fisket och jakten. Jag känner mig helt enkelt fri och hemma i naturen.
Du bor vid stranden av Råneälven, landets längsta och vackraste skogsälv. Hur ser du på älven utifrån din vardag? Vad betyder den för dig?
Många som hälsar på hos familjen Henriksson säger ofta: "Vet ni hur vackert ni bor?"
Så är det naturligtvis därför att vi bor vid stranden av älven. För mig har älven inte bara ett estetisk värde. Jag ser den varje morgon när jag kliver upp och den ger mig ett inre lugn. Man kan nästan säga att vi hälsar godmorgon åt varandra innan vardagens aktiviteter tar vid.
Här kan jag också se naturens skiftningar från dag till dag och bara vetskapen om att det finns möjlighet till ett gäddflugfiske i världsklass utanför knuten räcker gott! Det värmer också ett vildmarkhjärta att från sitt vardagsrumsfönster en solig vårmorgon i april kunna se uttern fiska från iskanten.
Om du jämför fisket i älven, då och nu. Ser du någon skillnad/förändring?
Tyvärr måste jag säga att harrfisket har blivit sämre. I ungdomsåren var det inte alls ovanligt att jag fick harrar kring kilot och däremellan många fina på 4-9 hg. Det är svårt att säga vad det beror på, men jag tror att det kan vara många orsaker, framförallt miljöpåverkan med skogsdikningar och konstgödning av åkermarker. Det är också trist är att även laken har gått tillbaka. Jag kan inte påminna mig att det under tonårstiden fanns kvällar i lakarken som var renons på lake. Kommer bl a ihåg när jag och en polare fick 105 lakar på en kväll. I vintras var det verkligen ett bottenår med många fisktomma kvällar i arken.
Däremot har gäddan gått fram och vi har, som jag tycker, ett gäddfiske i världsklass i älven. Även laxen håller på att hitta hem.
Vilken tjusning finns med att sitta i en lakaark under mörka och kalla vinterkvällar?
Lake fiskas under årets mörkaste och kallaste tider i januari och februari, när de flesta av oss kryper in i hus och hem efter arbetsdagens slut. Då är lakfisket i arken ett välkommet avbrott i vardagens slentrian. Helt enkelt ett sätt att komma ut i naturen, få tända i kaminen, känna lukten av den värmande björkvedsbrasan och borra upp hålet i stearinljusets sken en stjärnklar vinterkväll. Om man tar med sig något av sina barn kommer man också att märka lugnet i arken och den påfallande närheten till naturens element, som lockar fram existentiella frågor hos barnet. "Pappa, hur långt borta är månen? Hur kan fiskar andas? Vad händer när man dör?"
Vi har fjällfisket gemensamt. Hur var det nu igen med den där makalösa harren?
Vilken av dom? Jag förmodar att du menar den som tog min tafs på Vinjak, en magisk fiskekväll 2006? Vad jag kommer ihåg satt jag som vanligt och slöade och tittfiskade tillsammans med myggen uppe på en strandkulle. Jag hade en halvtimme tidigare tagit en bättre harr på 53 cm och kände mig ganska nöjd! Du hade tagit plats i "Peters Pott" och drillade också en och annan bättre harr. Förmodligen väntade jag på att du skulle vada i land, så att vi kunde gå upp till tältet och förbereda kvällens kulinariska anrättningar och ta den efterlängtade kvällswhiskyn. När jag sitter och tittar på dig får jag se ett försiktigt vak, ganska strandnära, snett uppströms. Efter att fisken vakat en stund kan jag inte hålla mig, utan måste prova den. Vi är ju ändå här för att fiska. På tafsen sitter en liten nattslända i hjorthår. Försiktigt vadar jag ut någon meter och luftkastar några gånger innan jag lägger flugan uppströms. Fisken stiger, men bommar tydligen flugan för det stramar inte i linan när jag reser spöet. Nej, hinner man som vanligt tänka, där rök den chansen! Nu drog den! Luftkastar i alla fall några gånger och lägger utan förhoppningar ut flugan igen. Försiktig och som i ultrarapid suger harren i sig nattsländan. Jag reser spöet och känner direkt att det är en bättre fisk. Den rusar inte, utan går bara bestämt ut mot mitten av älven. Gud vilken fisk hinner jag tänka! Den känns större än den jag fick på 1,7 kg några år tidigare. Släpper allt motstånd och sänker spöet så att den kan gå fritt. Vill ju inte tappa den direkt! Hoppas den sitter bra så att jag i alla fall får känna på den ett tag! Pang! Där gick tafsen… Men, jag pressade den ju inte, tänker jag. Vad hände? När jag kollade tafsen såg jag att den är sliten där den hade gått av. Den tidigare harren rumsterade om en hel del i det strandnära videt och tafsen måste ha blivit skadad. Vilken nybörjarblunder! Varför bytte jag inte tafsspets?! Typiskt! Det var förmodligen mitt livs harr som tog tafsen? Säkert i närheten av 2 kg! Tur att det finns whisky!